När Estonia gick till botten eller när tsunamin i julhelgen drabbade länderna kring Indiska Oceanen var det annorlunda. Här fanns, eller kunde finnas, vänner och grannar bland de omkomna och saknade. Katastrofen var både global och nära för thailändare och lankeser, tyskar och svenskar. Människor från syd och nord, fattiga och rika fanns både bland offren och bland dem som räckte ut hjälpande händer till dem som förlorat allt.

De höga siffrorna är bara obegripliga, men den ensamme hemvändande sexåringens öde kan vi sätta oss in i — plötsligt blir siffror ansikten och människor. Den stora katastrofen som hotar allas liv blir tydlig — att bli ensam, att tappa sitt sammanhang, att bli övergiven och skyddslös. Katastrofen sker för en och en, också hundratusentals offer består av enskilda personliga liv. Var och en med sina drömmar, sin längtan, sina relationer och vänskapsband.

På samma sätt är det en alldeles konkret fattig thailändsk fiskare som inte har mycket mer än sin hydda kvar, som delar den och sin mat med främlingarna från det bortspolade hotellet.

Livet är skört och ibland byts naturens ljuvlighet mot dess fruktansvärda krafter. Så är det och så har det alltid varit. För alla jordens fattiga är detta en ständigt närvarande verklighet, antingen det handlar om torrårens svält eller om att trotsa stormen i små nötskal till fiskebåtar.

I ett västerland präglat av tekniska och medicinska framsteg känns tanken på livets skörhet ibland långt borta, men innerst inne vet vi — vi lever i en farlig värld. Vid slutet av varje relation kastar sorgen sin skugga. Naturkatastrofer kallas på många språk som i engelskan ”act of God”, ”Guds handlande”. När man som jag har en tro, präglad av det Jesus säger och gör med utgångspunkt i en Gud som är kärlek, känns uttrycket svårt.

Och ändå — i motsats till alla de katastrofer människan skapat genom krig och miljöpåverkan — går det inte att peka ut någon skyldig. Även om mediabruset ibland kan få oss att tro det. Var gör vi av vårt behov att rikta vår vrede, vår förtvivlan mot någon när allt bara känns orättvist och meningslöst? Måste vi inte få ropa: ”Gud hur kunde du? Hur kunde du skapa världen så riskfylld, så farlig?”

Och jag får inte några färdiga svar, men glimtvis skymtar en mening i att osjälvisk omsorg om en medmänniska är möjlig i den mest tröstlösa situation, kärleken möjlig trots sorgens skugga.

Sven-Bernhard Fast har varit präst i över 30 år, och har arbetat bland annat i församlingar och med studenter. Idag är han generalsekreterare för Sveriges Kristna Råd, en ekumenisk mötesplats för kyrkorna i Sverige.