Allt sedan arbetare för över hundra år sedan bildade sina egna fackföreningar och partier har jobb varit en politisk central fråga.

Under årtionden efter andra världskriget var partier från höger till vänster tvungna att lova full sysselsättning om de ville vinna ett val.

Men är det möjligt för politikerna att hålla arbetslösheten på en låg nivå? Bland ekonomer har det aldrig varit en självklarhet.

Fram till 1920-talet stod i huvudsak två synsätt mot varandra:

Den etablerade synen var att all arbetslöshet var frivillig: Den som var utan jobb krävde helt enkelt för hög lön. Det var inte lönsamt att anställa henne/honom till den lönen. Fackföreningarna pekades ut som orsaken till för höga lönekrav. Arbetslösheten sågs som ett naturligt sätt att sänka lönerna.

Från vänster såg marxistiskt inspirerade opinionsbildare att arbetslöshetskriser var resultatet av klassuppdelningen och ojämlika inkomster: Företagen pressade ner de anställdas löner för att höja vinsten. Då fick arbetarna sämre köpkraft. Näringslivet kunde då inte sälja allt som de producerade. De drog ner verksamheten, med arbetslöshet som följd.

Lösningen på arbetslöshetsproblemet var för dem avskaffandet av klassamhället.

Massarbetslösheten under 1920- och 1930-talen fick många nationalekonomer att tänka om. Från andra utgångspunkter kom de fram till slutsatser som liknade de marxistiska: Problemet var för låg köpkraft hos stora delar av befolkningen.

Mest inflyteserik blev den engelska ekonomen Keynes. Han rekommenderade offentliga investeringar för att skapa fler jobb och höja konsumtionen. Han hävdade dessutom att ”Ju rikare samhället är, desto mer framträdande och upprörande blir det ekonomiska systemets brister”.

Keynes idéer inspirerade den statliga ekonomiska politik som bedrevs årtiondena efter andra världskriget. Det blev en lång period med historisk sett låg arbetslöshet och hög tillväxt. När näringslivet gick trögt stimulerade staten med högre utgifter. När det blev brist på arbetskraft drog staten ner sina utgifter. Regeringen styrde genom riksbanken i hög grad villkoren för affärsbankernas utlåning.

I mitten på 1970-talet led den här blandekonomins guldålder mot sitt slut: Tillväxten blev lägre, arbetslösheten högre och priserna steg kraftigt.

Liberala ekonomer blev återigen inflytelserika. Deras budskap var: Om man försöker sänka arbetslösheten under ”den naturliga nivån” skapas inflation. I stället ska staten skära ner offentliga sektorn och avreglera arbetsmarknaden för att sänka inflationen. Det ökar till en början arbetslösheten. Men när inflationen tagits ner skulle arbetslösheten återgå till ”naturlig nivå”. Det receptet följde många Västeuropeiska regeringar på 80-talet.

1991 beslutade också den svenska socialdemokratiska regeringen att det viktigaste politiska målet skulle vara att bekämpa inflationen. Motiveringen var att inflationen försämrade Sveriges konkurrenskraft och därmed sysselsättningen. Samtidigt annonserades att Sverige sökte medlemskap i EG (EU).

Den borgerliga regeringen, som tillträdde efter valet 1991, höll fast vid den normen medan arbetslösheten ökade kraftigt. Politikerna överlämnade makten över penningpolitiken till Riksbanken. Inflationen sjönk, de fackliga organisationerna var återhållsamma i lönekraven (Edin-normen) men arbetslösheten låg kvar på en historiskt hög nivå.

Nationalekonomer som förespråkat åtstramningspolitiken förklarade detta med att arbetsmarknaden inte fungerade. Facket, kollektivavtalen och a-kassan förhindrade att lönerna sänktes för grupper där det rådde arbetslöshet.

SEB-bankens chefekonom Klas Eklund har författat en lärobok som mycket flitigt används i nationalekonomisk undervisning. Där sammanfattar han:

”Den obehagliga slutsatsen tycks vara att i det korta perspektivet kan vi tvingas välja mellan pest och kolera. Antingen acceptera att lönerna faller för en stor grupp människor eller leva vidare med hög arbetslöshet.”

Professor Lars Jonung, en av arkitekterna bakom regeringen Carl Bildts ekonomiska politik, pekade redan 1996 ut de fackliga kollektivavtalen som hindret eftersom de höll uppe lönerna.

Och riksbankschefen Lars Heikensten tvådde sina händer när han i höstas talade inför riksdagens finansutskott. Det var inte Riksbankens inflationsbekämpning som var felet, utan arbetsmarknaden som inte fungerade på ett bra sätt.

De här tankegångarna har blivit dominerande bland nationalekonomer. Men det saknas inte kritiker. Både från traditionella nationalekonomer och mer radikala socialistiska kritiker mot ”nyliberalismen”. De anser att låg efterfrågan är ett problem.