”Inte långsiktigt”

Fackföreningsrörelsens Institut för Ekonomisk Forskning (FIEF) publicerade 1999 en rapport med slutsatsen, att arbetsmarknaden nu inte fungerar sämre än under tidigare årtionden med full sysselsättning. Problemet var i stället att dagens riksbankspolitik inte är förenlig med minimerad arbetslöshet.

— Vi måste överge anti-inflationspolitiken för en fullsysselsättningspolitik, säger nationalekonom Per Lundborg vid FIEF.

— Vi måste tillåta ett långsiktigt högre efterfrågetryck som stimulerar efterfrågan på arbetskraft och se till att arbetsmarknaden fortsatt fungerar tillfredsställande med hög rörlighet och flexibilitet.

En så hög sysselsättning som 1990 anser han dock inte är ”långsiktigt uthållig” eftersom arbetsmarknaden 1990 var ”extremt överhettad”.

Per Lundborg, nationalekonom
vid FIEF.

Fotnot: Riksbankens antiinflationspolitik utpekas som hinder för fler jobb. Vi har sökt vice riksbankschef Villy Bergström, med förflutet inom fackföreningsrörelsen, men han har inte haft tid att svara på vår fråga.

”Möjligt, men inte sannolikt”

— Ja det är möjligt men inte den mest sannolika utvecklingen, svarar Konjunkturinstitutets chef Ingemar Hansson. Hans prognos, utifrån dagens arbetsmarknad, pekar på att arbetade timmar per invånare kommer att minska. Offentliga sektorn måste då dra ner på utgifterna. Han anser att en skattehöjning riskerar att ge en ännu svagare utveckling.

Han för fram sex sätt att få en bättre utveckling:

1 Lägre ohälsa

2 Färre avtalspensionärer och fler som jobbar efter 65.

3 Effektivare studier så att ungdomar börjar jobba tidigare

4 Bättre integration av utrikesfödda

5 Bättre bekämpning av svartarbete

6 Fler heltidsjobb, mer övertidsarbete och kortare ledigheter

— Jag har inga förslag avseende vilka förändringar som är lämpliga för att nå förbättringarna, säger han.

Ingemar Hansson, chef för Konjunkturinstitutet.

”Javisst!”

— Visst kan vi det, varför inte, svarar Sten Ljunggren, ekonom från Uppsala som under årtionden i en rad böcker synat och kritiserat den nyliberala politiken. Senast i ”Ekonomihandboken” tillsammans med ETC-redaktören Johan Ehrenberg.

— Det som krävs är att vi slutar ”spara”. Det går inte att lägga pengar på hög till försörjningen av framtidens pensionärer. De måste försörjas av den då aktiva befolkningen.

— Med dagens ”sparpolitik” lägger vi människor åt sidan — de används inte för produktivt arbete i den sektor som folk i ökad utsträckning efterfrågar — den offentliga.

— En höjd sysselsättningsgrad gör att hela ”köttberget” inte blir något problem. Då krävs mer på offentlig verksamhet — något som naturligtvis innebär högre skatteuttag.

Sten Ljunggren, ekonom.

”Svårt att tro”

LO:s chefekonom Dan Andersson och Kommunals utredningschef Rolf Andersson anser att det är möjligt att höja sysselsättningen markant. Men att återfå en nivå som 1990 tror de inte på.

— Då var svensk ekonomi överhettad och arbetslösheten endast 1,4 procent mot 4,7 procent 2003. Det är svårt att tro att den kan sänkas med mer än 1–1,5 procentenheter, 40 000–70 000 personer, inom ramen för nuvarande ekonomiska politik vars huvudmål är att hålla inflationen vid 2 procent.

— Antalet förtidspensionerade liksom långtidssjuka måste kunna sänkas markant. Det är en av de stora framtida utmaningarna.

De påpekar att det inte bara handlar om hur många som har jobb utan också om hur många timmar var och en arbetar.

— Att avskaffa ofrivilliga deltider och korta tillfälliga anställningar skulle höja enskilda individers välfärd och bidra till finansieringen av den generella välfärden.

— Andelen av landets totala arbetskraft som behövs inom välfärdstjänsterna ökar mycket kraftigt. Även med en gynnsam utveckling av produktivitet och sysselsättning, så behövs det därför betydande skattehöjningar. Men vi tror inte att de behöver bli övermäktigt stora.

Rolf Andersson, utredningschef på Kommunal, Dan Andersson, chefekonompå LO.