Ett 30-tal ystra sexåringar väller in i Ösmo Simhall utanför Nynäshamn, söder om Stockholm. Med vana händer delar Anna och kollegerna Sofie Pettersson och Marie Näslund upp eleverna mellan sig.

På Annas station ska barnen helst hoppa i poolen själva, och sedan flyta på rygg i hennes armar.
— Det roligaste med mitt arbete är att jobba med barnen. Att se att de gör framsteg. De blir så glada själva när de ser att det fungerar.

Men hur gör man? Vad är knepet att få livrädda badkrukor att längta till simhallen?
— Man får försöka sitta ner och prata med dem. Det gäller att inte stressa fram det. Det gäller att barnen först får vattenvana, annars tänker man bara på att man är rädd. Sedan kan vi börja med bentagen.

27-åriga Anna säger att hon alltid har älskat att vara i vattnet, men det var ändå inte alls givet att det var simlärare hon skulle bli. Efter nian var hon skoltrött och gick aldrig i gymnasiet. Efter jobb på bland annat en flyttfirma var det en kompis som drog med henne till simhallen. Det var 1999 och efter att ha jobbat i några olika hallar jobbar hon nu halvtid här i Ösmo.

Utbildningen till simlärare var på sex dagar och i Nynäshamns kommun ligger grundlönen på 16 000 kronor. De andra fyra i Annas arbetslag tjänar ungefär en tusenlapp mer, men så har de också arbetat ihop i tio år eller mer.

Halvtid som simlärare alltså. Den andra halvan driver hon ett företag tillsammans med en kompis. Anna är hår- och make up-artist och firman sysslar bland annat med förberedelser inför bröllop.

Men egentligen är det ett mirakel att Anna ens arbetar. För bara ett par år sedan var hon sjukskriven. Diagnosen var äggstockscancer och hon var långt borta från sitt aktiva liv som simlärare.

Anna måste avbryta intervjun. En del av simläraryrket är att städa hallens alla skrymslen. Dammsugaren åker fram och Anna drar över korridoren utanför fikarummet.

— Ni kan väl inte vara simlärare? Det ska ju vara tjuriga kärringar i träskor!

Det är en reaktion som Annas kollega Sofie fått höra. De har ett tufft rykte att leva upp till, men ändå känns det långt från de där tjuriga kärringarna när sexåringarna plaskar runt i simhallen. Lekfullhet och ett slags intuitiv känsla för stundens pedagogik präglar snarare lektionen.

I Nynäshamn erbjuds alla sexåringar grunderna i simning, något som har resulterat i en hög grad av simkunnighet. Kan man inte simma femtio meter i årskurs tre får man gå extrasim.

— Det är en ganska liten kommun, det är familjärt här. Saknas en elev på en lektion, vet alla vem det är, förklarar Anna.

Men visst finns ett par klassiska simhallsproblem också i Ösmo. Ett sådant är familjer där nakenhet är något som är tabu.
— Vi har några få barn som inte får gå och simma, som inte får klä av sig.

Ofta är det barn från familjer som har en kultur där könsåtskillnad är en självklarhet och där 25 halvnakna tioåringar, pojkar och flickor blandat, är något mycket märkligt och hotfullt.

Här i Ösmo har Anna inte märkt av några pedofiler.
— Men där jag var tidigare har det förekommit. I bubbelpoolen var det en som tog på en flicka och i solariet har någon legat och kikat.

Olyckor händer också, men än har Anna inte på allvar behövt rädda någons liv.

— Man blir inte rädd om det händer något, det sitter i huvudet vad man ska göra. Barnen blir rädda själva, så då får man sansa sig själv.

Och det är något hon verkar rätt bra på, Anna Boklund. Utan darr på rösten manar hon på de halvt simkunniga sexåringarna:
— Ner i vattnet bara! Hopp i! Jag tar emot.