– Det är tungt att vara tusentals mil ifrån släkt och anhöriga som drabbas av en katastrof. Och det är just så det är för en del av våra medlemmar nu, säger Elisabeth Brolin. Vi ska inte ta på oss någon professionell roll, men vi kan vara ett viktigt stöd i vardagen, som arbetskamrater och fackligt förtroendevalda.

En av dem som först efter flera dagar fick kontakt med släktingar i katastrofområdet är Harry Withana i Sundbyberg. Två av hans släktingar i Sri Lanka omkom, och Harrys föräldrahem är utplånat.

Harry Withana kom med sin familj till Sverige 1984. De flyttade från Harrys föräldrahem i den lilla byn Dodanduwa på Sri Lankas sydvästkust, bara 75 meter från stranden. Sen tog en syster över huset, och bodde där med sin man, dottern och hennes familj. Där finns en del små hotell, annars försörjer sig nästan alla i byn på fisket. Och det var fiskarna som slog larm. De hade varit ute och fiskat på natten, och fanns kvar på stranden på morgonen.

– De sprang och skrek åt alla att fly. Min syster och hennes man kom inte iväg lika snabbt som de andra, och hamnade i flodvågen, berättar Harry Withana.

Antagligen försökte de få med sig det viktigaste från huset, säger han. De spolades med uppåt 800 meter innan de räddades. Systern har brutit något i ryggen och kan inte längre gå. Husen är utplånade, allt är krossat och utspritt.

Harry är pensionerad men arbetar extra som vårdbiträde på Lötsjögården, ett äldreboende i Sundbyberg. På annandagens kväll fanns han där, och fick höra om katastrofen av en joursköterska. Han förstod inte då hur allvarligt det var. Först flera dagar senare kunde han nå sina släktingar. Han har sin gamla mor kvar i livet och fem systrar med familjer som bor där. Harrys två sonhustrur har en del av sina släkter boende vid kusten, liksom hustrun.

– En kusin till min fru förlorade sitt lilla barn, men två dagar senare fick hon höra att det fanns ett upphittat barn på ett kloster, och det visade sig vara hennes dotter, berättar äldste sonen Sanjeewa Withana.

Bara en halv mil från byn Dodanduwa stod ett tåg stilla vid en stoppsignal. Hela tåget slungades iväg av flodvågen och man beräknar att 1500 människor dog. Två av dem var släktingar till Harry. En kusin till honom är saknad, troligen var också han på tåget.

Harry kan inte minnas att äldre släktingar någonsin har talat om en tsunami liknande den här. Men det finns en sägen om en flodvåg som skulle ha ägt rum 300 f Kr. I legenden talas om en vredgad kung som dräpte en präst. Som ett straff från Gud vällde en flodvåg in över landet, och kungen satte ut sin dotter, prinsessan, i en båt, som ett offer. Men dottern seglade runt Sri Lanka och steg i land i Kirindi, på ostkusten. Där står idag en staty över henne.

– Man skriver om den här historien nu i tidningarna i Sri Lanka, berättar Sanjeewa.

Det finns inga TV-sändningar från Sri Lanka som går att se i Sverige, men det finns engelskspråkiga tidningar på ön som man kan läsa på nätet, och det gör Harry och andra lankeser.

Harry är med i styrelsen för Föreningen Sri Lanka i Sverige, som han var med och grundade 1993. Nu är han och flera hundra medlemmar aktiva i arbetet med att samla pengar till de drabbade.

I Sri Lanka hade 30 615 dödsfall bekräftats den 7 januari, men ytterligare 4356 personer saknas. Hela byar, vägar och järnvägar är raserade längs kanske 70 mil av kusten, människor har ingenstans att bo. Alla som försörjde sig på fiske eller turism har för lång tid förlorat sina inkomster.

Chulapol Narintarangkoon från Thailand har vänner som har försvunnit, och har själv arbetat på hotell i Phuket. Nu följer han thailändska medier via Internet, på styvsonens dator.

Chulapol är timanställd och rycker in när det saknas folk i köket på Handens sjukhus i Haninge. Han skulle börja sin SFI-undervisning den 10 januari, och försökte ordna biljetter så att han kunde fira julhelg i Phuket, men lyckades inte.

Nu blev han kvar i Sverige, och går istället och är orolig för vänner som han vet varit där, och som han inte fått kontakt med. Det är människor som han känner sen den tid han själv jobbade där, och vänner i Sverige som han vet reste ner till jul.

Chulapol har en lång gedigen utbildning i hotell- och turistbranschen, men har också varit framgångsrik fotbollsspelare och tränare i Thailand, USA och Indien. Här i Sverige har han tränat pojklag i Spånga. Det var också fotbollen som förde honom till Sverige.

Niklas Holgersson är arbetsplatsombud i Caremas kök på Handens sjukhus, och har hjälpt Chulapol med papper och förklaringar så att han får a-kassa. Niklas är dykentusiast och Thailandfrälst, har varit där fyra gånger. Nu ska Chulapol hjälpa honom att få kontakt med folk i Thailand som är duktiga på thaiboxning, som Niklas vill lära sig mer om.

Chulapol har fått kontakt med sin syster i Bangkok, annars har det varit svårt att komma fram dit på telefon.

– Vi thailändare har en förening här, vi håller kontakt med varann, och vi samlar in pengar, det kommer att behövas mycket.

Chulapol säger att han ska resa till Thailand så fort det är möjligt. Han oroar sig för vänner han inte kunnat nå.

– Jag är rädd att det finns försvunna man aldrig kommer att hitta, de har spolats ut i havet.