Mattias Häglund är ambulanssjukvårdare och har blivit en del i ett världsomfattande och samtidigt nationellt trauma, som han uttrycker det.

– Man vill hela tiden göra mer, men känner sig inte tillräcklig. Vad jag vet hade femtonåringen förlorat ett flertal närstående, berättar han för Kommunalarbetaren. Mattias kunde ändå bidra med en varm filt och en trygg resa till Karolinska Universitetssjukhuset i Solna.

Visst har patienterna som kommit till Arlanda haft skador, skärsår, benbrott, infektioner och vatten i lungorna.

– Vad de upplevt, som inte syns utanpå, är sår som kommer att ta många, många år att läka, säger han.

Mattias och hans arbetskamrat Mattias Holmquist extrainkallades på tisdagen före nyår. De försökte, så gott det gick, att tala med patienterna om krishantering, när de körde dem från Arlanda till sjukhuset. De gav dem råd att fortsätta att prata av sig med vänner och bekanta, att ta hand om sig själva. De avrådde från att sitta framför TV:n och se ännu mer från katastrofområdet. Det kan vara bra att få vila sig från alla intryck och bara ta det lugnt. Men när Mattias Häglund lite senare körde den 15-årige pojken hade han inte ord för vad han kände. Det blev helt tyst i bilen.

Att plötsligt ryckas in i det här arbetet var inte så lätt i början. Personalen fick köra de extra ambulansbilar som fanns tillgängliga. Dessa kunde i bästa fall vara helt nya men det var även gamla övningsbilar. Det fanns inte ens en väl fungerande radio i vissa ambulanser utan ambulanssjukvårdarna fick använda sig av sina egna privata mobiltelefoner.

Mattias Holmquist säger att det positiva ändå var alla som ställde upp för att försöka lösa problemen. Det negativa är att landstinget inte tycks ha lärt sig av Estoniakatastrofen, det vill säga inte har tillräcklig beredskap. En följd av ständiga besparingar, anser han.

Mattias Häglund håller med om att drömmen hade varit att tio välutrustade ambulansbilar bara hade stått på plats, klara för att köras till Arlanda. Han tillägger dock:

– Vid en katastrof får man ta vad som finns. Det fungerade och vi fick patienterna till sjukhuset. Det är lite svårt att klaga på bilarna när man jämför med vad patienterna har varit med om.
Själv antecknade han sig för att arbeta under hela nyårshelgen.

Så småningom blev det mer välorganiserat på Arlanda. I början
kunde ambulanspersonalen få vänta i ett par timmar på en patient utan att ha någonstans att ta vägen. Sedan fick de en samlingsplats i Rosersberg i närheten av Arlanda, där de kunde få en säng att vila på och mat.

Markus Eskelinen dirigerade de tio Stockholmsambulanserna på Arlanda. Totalt fanns 50 bilar från hela landet.

Han berättar att strax efter katastrofen erbjöd sig 20 sjuksköterskor och ambulanssjukvårdare att frivilligt åka till de drabbade områdena och hjälpa till. Det rörde sig om specialutbildad personal som hade erfarenhet från FN-tjänstgöring i Somalia och Uganda. UD sade att det inte behövdes, att läget var stabilt. Inte heller landstinget behövde några.

– Läget är ju inte stabilt än, men ingen kanske förstod omfattningen av katastrofen just då, säger Markus Eskelinen, något han kan ha en viss förståelse för.