På köksbordet i det nyrenoverade köket i villan strax utanför centrala Jönköping ligger en hög pärmar med ordentligt ordnade papper. Här finns all korrespondens läkarsekreteraren och undersköterskan Annica Appelqvist, 49, haft rörande sitt fall. Hon verkar sammanbiten och bestämd. Men det är en skör yta.

— När man blir ifrågasatt, förklarad oönskad och värdelös sjunker självförtroendet i botten, konstaterar hon.

Det mörknar fort utanför fönstret, det är snart december. En tid som Annica tycker är svår när hon inte har någon arbetsplats där hon hör hemma. Det är julfester och insamlingar. Hon har snart upplevt sex år av korta vikariat och arbetsträning på olika platser. När det har blivit tal om fast tjänst har ingen velat betala.

Vad var det då som hände?

8 december 1998 Annica skottar snö utanför huset. Hon halkar omkull och gör sig illa i ryggen. Det visar sig att hon har fått ett akut diskbråck i en av ländkotorna. Eftersom det alltid är mycket att göra på logopedmottagningen vid Ryhovs sjukhus, där Annica är ensam sekreterare, går hon snabbt tillbaka till arbetet när helgerna är över, men på 50 procent.

4 mars 1999 Annica opereras och blir sjukskriven i 6 veckor. Hon får prova ut en speciell stol som hon ska ha på arbetet. I mitten av april är hon tillbaka på 50 procent. Ingen stol kommer. Hon har heller inte suttit ner med sin arbetsgivare och gjort någon rehabiliteringsutredning, vilket ska göras senast efter fyra veckors sjukskrivning.

Juni 1999 Semestrarna närmar sig och arbetsbördan ökar, Annica går upp till 75 procent och försöker på egen hand ordna sin arbetsplats så bekvämt det går med hjälp av kartonger och annat. När hon frågar efter sin stol visar det sig att den aldrig blivit beställd. Till slut kommer den. Annica har mycket ont och behöver starka värktabletter. Efter semestern vill hennes läkare sjukskriva henne helt. Annica fortsätter dock att jobba två timmar om dagen.

31 mars 2000 Annica har själv påtalat för arbetsgivaren att hon saknar en rehabiliteringsutredning. Nu har man det första rehabiliteringsmötet.

4 april 2000 En magnetröntgen konstaterar att Annicas diskbråck har återkommit. I slutet av sommaren 2000 är Annica heltidssjukskriven.

Augusti 2000 – april 2001 Trots ett flertal rehabiliteringsmöten lyckas man inte finna någon lösning för Annica. Tanken är att hon ska arbetsträna som undersköterska. Det skulle innebära ett rörligare arbete. Sjukskrivningsperioder varvas med kortare perioder av arbetsträning som sekreterare. Till slut är hon tillbaka på logopedmottagningen.

2 april 2001 Annica genomgår en operation där man stelopererar en del av ryggen. Hon blir helt sjukskriven i ett år.

19 mars 2002 Försäkringskassan gör en arbetsprövning. Den visar att Annica är lämplig som undersköterska. Men inte heller nu hittar man någon plats för arbetsträning. Logopedkliniken utlyser Annicas tjänst, som har varit tillsatt av en vikarie under tiden. Annica vet inte längre vem som har ansvaret för henne.

3 april 2002 Kommunal i Jönköping beslutar sig för att kontakta Arbetsmiljöinspektionen. När de gör inspektion den 14 oktober kritiserar de arbetsgivaren för att inte snabbt nog ha anpassat arbetsplatsen.

Annica börjar arbetsträna som undersköterska vid Råslätts vårdcentral.

September 2003 Annica har fått växla mellan undersköterske- och receptionistuppgifter. Det har fungerat bra. En personalhandläggare upptäcker dock att Annica har arbetstränat på Råslätt för länge. Vårdcentralen kan inte behålla Annica om man själva måste betala hennes lön.

December 2003 Annica placeras tillfälligt på en medicinsk rehabiliteringsavdelning.

26 januari – 30 september 2004 Vikarierar som undersköterska på radiologen. I augusti blir hon erbjuden att stanna september ut, eftersom personalen ska åka på klinikresa. Annica konstaterar att hon kände sig som en ”personalpool”.

Oktober 2004 Nu följer en period av mindre lyckade och helt misslyckade placeringar. Personalhandläggarna skickar Annica på jobb utan att ta reda på vilka arbetsuppgifter de innebär. Annica känner sig misslyckad när hon sedan inte klarar av dem.

Vid det här laget är Annicas psykiska ork körd i botten. När hennes vilja och ambitioner ifrågasätts av en personalhandläggare orkar hon inte mer. Hon uppsöker psykakuten — och blir sjukskriven. Det är här vi befinner oss, den novemberdag vi möts i hennes kök.

Annica vill och kan jobba, men hon kan inte ha samma arbetsuppgifter som tidigare. Det är arbetsgivarens uppgift att ordna alternativ. Varför har man inte lyckats?

Personalchefen vid Ryhovs sjukhus, Lennart Emanuelsson, säger att man har gjort vad man kunnat för att hitta en plats åt Annica.

— Vår uppfattning är, att om man inte kan gå tillbaka till sina arbetsuppgifter, ska man arbetsträna där det kan bli en fast tjänst. I det här fallet har det varit svårt att ordna.

Anledningen till detta är enligt Lennart Emanuelsson att Annica egentligen varken kan arbeta som sekreterare eller undersköterska.

— Läkarutlåtandena visar att hon inte kan sitta längre stunder, inte bära tungt eller utföra vridmoment. Då har vi väldigt svårt att hitta ett arbete åt henne.

Personalchefen säger med andra ord att det inte finns någon plats för Annica, något som har tagit sex år att komma fram till. Han beklagar att ärendet har dragit ut på tiden och konstaterar att man borde ha gjort en rehabiliteringsutredning omgående.

Så vad sker nu?

— Vi ska börja titta utanför vår egen verksamhet och även erbjuda Annica möjligheter att utbilda sig.

För Annica är det viktiga att man når en permanent lösning.

— Kanske ska jag omskola mig, så här kan jag inte ha det.