Flera av Kommunals avdelningar runt om i landet har i dag ett ökande antal rehabiliteringsfall.

— En del kan gå tillbaka till sina tidigare arbetsuppgifter fast i mindre omfattning, men det är svårt att hitta nya placeringar, säger Britt-Marie Glad, Kommunal i Jönköping.

— I stället rullar de runt på olika vikariat. Det leder ofta till stor otrygghet, vilket i sin tur kan påverka hela rehabiliteringsprocessen negativt. Vi ser tyvärr allt fler som hänger i luften på detta sätt, och inte får någon fast placering.

Gunilla Eriksson på Kommunal Väst bekräftar att man har samma problem.

— Men vi har också ett ökande antal medlemmar som hotas av uppsägning. Försäkringskassorna har blivit tuffare. De drar in sjukpenningen med motiveringen att personen inte är tillräckligt sjuk, utan kan jobba med något lättare. Men det är inte alltid som arbetsgivaren hittar sådana uppgifter, och kan då säga ”Nu är du färdigrehabiliterad, men vi har dessvärre ingen plats för dig, inget som du klarar av.”

— Jag kan förstå det här problemet hos en liten arbetsgivare, men hos exempelvis en kommun borde man kunna hitta annat arbete, tillägger Gunilla Eriksson.
I Jönköping är det likadant.
— Lite grand har vi blivit tagna på sängen av att allt fler hotas av uppsägning efter en rehabilitering, säger Britt-Marie Glad.

Hos många kommuner och landsting är det ett problem att ordna fungerande arbetsrehabilitering och arbetsträning, när man under flera år har slimmat verksamheten. Det finns färre tjänster, och det blir då svårare hitta alternativ för den som inte kan utföra sina tidigare arbetsuppgifter.

— Kommuner och landsting verkar mindre benägna idag att ordna anpassade tjänster och man lägger mindre pengar till rehabilitering. Många arbetsgivare vet heller inte hur stort deras ansvar är, säger Lasse Fischer, som jobbar med arbetsmiljö- och rehabiliteringsfrågor hos Kommunal.

— Ju större en arbetsgivare är, desto större kostnad förväntas arbetsgivaren ta. Men paradoxalt nog, ju större arbetsgivare, desto större kan problemen vara med goda rutiner för rehabilitering. Kommuner och landsting borde ha centrala medel till rehabilitering. När allt är decentraliserat finns inga pengar till rehabilitering på de enskilda enheterna, konstaterar han.

Det finns inga möjligheter att ”straffa”en arbetsgivare som missköter sina åtaganden. Detta är något som har efterfrågats av exempelvis LO-TCO Rättsskydd. Däremot kan den sjuke ”straffas” genom indragen ersättning om man inte ställer upp på rehabiliteringsåtgärderna.

— Vad facket kan göra, är att kontakta Arbetsmiljöverket och begära en inspektion rörande till exempel arbetsmiljöanpassningen. De kan i sin tur ta till juridiska påtryckningsmedel, säger Lasse Fischer.

— Om det däremot blir en tvist, om arbetsgivaren till exempel vill säga upp någon på grund av sjukdom eller efter rehabilitering, då kan vi gå in juridiskt. Sjukdom är som regel inte en saklig grund för uppsägning.

I de fallen blir det förhandlingar med facket. Arbetsgivaren måste visa att man har gjort en omplaceringsutredning, och facket kan ogiltigförklara en uppsägning. Om fallet inte kan lösas i förhandlingar kan facket gå vidare till Arbetsdomstolen.

Alla parter verkar eniga om att det behövs ett bättre samarbete: arbetsgivare, Försäkringskassan, facket och den anställde. Liksom att det är oerhört viktigt att rehabiliteringen kommer igång snabbt.

— Vi måste få arbetsgivarna att förstå att det lönar sig att jobba förebyggande, säger Lasse Fischer.

Med ett räkneexempel visar han att en frisk, heltidsarbetande anställd som har 15 000 kronor i månaden kostar arbetsgivaren 1360 kronor om dagen. En sjukfrånvarande anställd kostar mellan 224 och 1 160 kronr om dagen, beroende på hur länge sjukskrivningen varat.