När Kommunalarbetaren en disig morgon i oktober möter tre undersköterskor runt ett kafébord i Karlstad, en dryg timmes bilfärd från deras hemstad Säffle, är stämningen frustrerad. De har nyligen blivit av med sina jobb och är framför allt upprörda över det sätt som Säffle kommun behandlar dem på.

— Det känns kränkande! Jag har jobbat med omvårdnad åt kommunen och landstinget i 27 år, säger Mona-Lill Arvidsson med hetta i rösten.

— Kommunen talar gärna om hur bra det är att arbeta i Säffle, och så behandlar de oss så här! Kerstin Albinsson skakar misstroget på huvudet.

— Det här är så kortsiktigt. De gamla som behöver hjälp försvinner ju inte för att man lägger ner boenden, tillägger Anna Lindström.

Vård- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson har deklarerat att regeringen nästa år satsar närmare en halv miljard kronor till kompetensutveckling inom äldreomsorgen. En satsning som ska utvecklas och följas upp under flera år.

Inom Kommunal jobbar man med flera projekt för kompetenshöjning, och ordförande Ylva Thörn lyfter fram en statushöjning av välfärdsjobben som ett mål att arbeta mot.

Att det kan bli svårigheter att realisera dessa mål ger Säffle kommun en aning om.

Som ett resultat av kommunens allt sämre ekonomi lade man i september i år ner äldreboendet Tingvallagården. 30 tjänster försvann. Då blev också Mona-Lill, Kerstin och Anna arbetslösa. De har arbetat som vikarier i många år. Det fattas dock några dagar för att deras vikariat, enligt LAS, ska omvandlas till fasta tjänster.

Nedläggningen orsakade en karusell av omplaceringar och turordningsregler. De som har haft fasta tjänster blir i första hand erbjudna vikariat och de timanställda vikarierna blir utpetade.

På kommunens hemsida står det att ”Kommunen är känd som en attraktiv arbetsgivare, bl.a genom sitt omfattande program för ledarskapsutveckling och fortbildning av medarbetare.”

Det är lätt att tolka detta som att kompetens är något som uppmuntras och premieras. Det trodde Mona-Lill också. Alltså tyckte Mona-Lill att det lät som en god idé när arbetsgivaren uppmanade henne att låta validera sina kunskaper och läsa en distansutbildning till undersköterska som arbetsförmedlingen erbjöd. Dessutom blev hon utlovad fast tjänst efter utbildningen. I varje fall var det så hon uppfattade det.

— På Arbetsförmedlingen sa de att de hade ett avtal med kommunen om att vi som gick utbildningen skulle erbjudas fasta tjänster.

Detta är något som Arbetsförmedlingen förnekar.

— Något sådant avtal har aldrig funnits, säger Ylva Jönsson på Arbetsförmedlingen i Säffle. Men vår tanke är att utbildning aldrig är fel. Och även om de som gått utbildningen just nu inte kan få någon anställning, så har de i alla fall bättre konkurrensmöjligheter i framtiden.

Hur långt fram i tiden den framtid ligger som Ylva Jönsson på arbetsförmedlingen talar om, är det inte någon som vet.

Mona-Lill vill inte vara arbetslös en dag till. Som det ser ut nu tycks hon ha blivit en belastning för kommunen.

Någon fast tjänst kan det inte bli fråga om. Några sådana finns helt enkelt inte. Förutom de 30 tjänster som försvann i och med Tingvallagårdens nedläggning, har kommunen aviserat ytterligare nedskärningar av tjänster i budgeten för 2005. Åtminstone ett tjugotal av dessa berör kommunalare.

Magnus Karlsson på Kommunal i Säffle ifrågasätter också han Säffle kommuns påstående om att man är en attraktiv arbetsgivare.

— Kommunen måste se över sin arbetsorganisation, säger han. Nu ställer man två grupper mot varandra, fastanställda mot vikarier, och det är inte bra.

Det känns hårt för trion runt kafébordet att konstatera att de har skaffat sig en utbildning som plötsligt inte efterfrågas, när de vet att deras kompetens behövs.

— Det är inte det att utbildningen är bortkastad, det är den ju inte! Men det känns förnedrande att se hur lågt den — och jag — värderas, säger Mona-Lill.

Hon berättar att medan hon själv tvingas stämpla och söker jobb ända in i Norge, så jobbar en manlig bekant, utan någon som helst erfarenhet av vårdarbete, som vikarie i hemtjänsten.

Detta är möjligt eftersom kortare vikariat, på maximalt 14 dagar, inte behöver anmälas till facket. Kommunen kan med andra ord anställa vem som helst på dessa premisser.

— Med tanke på att han får 86 kronor i timmen och jag 101, är det naturligtvis på kort sikt billigare för kommunen, konstaterar Mona-Lill.

Men det finns ytterligare en anledning till att inte Mona-Lill, eller Anna eller Kerstin, rings in som vikarier. De ligger väldigt nära den magiska ”treårsgränsen”. Några få arbetsdagar till och de skulle ha kvalificerat sig för fasta anställningar — som ju inte finns.

Äldreboendechefen Per-Gösta Andersson bekräftar att detta är en anledning till att de tre hålls utanför möjligheten till arbete.
— Ja, vi har sagt till enhetscheferna att de ska undvika att ringa in dem som närmar sig treårsgränsen. Men det finns inget förbud, det kan ju uppstå krislägen, säger Per-Gösta Andersson.

Att det finns utbildade och erfarna undersköterskor som ställs utanför arbete till förmån för outbildade vikarier, säger han sig inte känna till.

— Det är ju svårt att få tag i vikarier, så det händer nog att vi måste ta in någon med mindre utbildning ibland.

Men nu har ni lagt ner ett äldreboende och även om några har omplacerats måste väl tillgången till utbildade vikarier ha ökat?

Jo, det håller han med om, att för tillfället ser det ljusare ut på vikariefronten.

Fast inte ser det särskilt ljust ut på hemmafronten för Mona-Lill, Kerstin och Anna, som uppenbarligen inte kommer i fråga för de vikariaten.

Kommunstyrelsens ordförande Halvar Pettersson (c) säger att han är medveten om att det blir ”en rundgång i systemet” när man säger upp fast personal.

— Vi är tvungna att se om vårt hus ekonomiskt, kommunen har gått back två år i rad, så nu gjorde vi något radikalt, säger han.

Han vill ändå hävda att kommunen kan garantera de anställda goda arbetsvillkor. Att sedan en del blir utan arbete när kommunen sparar är bara att beklaga. Men så ser det ut i fler kommuner, konstaterar han.

Det är också något som Mona-Lill, Kerstin och Anna har fått erfara i sin jakt på arbete och är knappast någon tröst för dem.

— Jag vet inte vad vi ska göra. Är det meningen att vi ska utbilda oss en gång till, frågade Kerstin Albinsson retoriskt innan vi skiljdes åt i Karlstad.

— När jag blev uppmanad att vidareutbilda mig blev jag glad över chansen att få utbildning, fast jobb och högre lön. Nu känner jag mig bara så besviken, avslutade Mona-Lill Arvidsson vårt möte.

Några veckor senare har trion tagit saken i egna händer.

— Vi har ställt min husvagn några mil utanför Oslo och jobbar vid en vikariepool inom hemtjänsten, berättar Mona-Lill, just hemkommen från fyra dagars Norgebesök.

Kanske ska man se dem som vårdarbetets rallare. Som en variant på de byggnads- eller vägarbetare som tar sina husvagnar till de platser där deras arbetskraft och kompetens efterfrågas. Och i Norge värderas de svenska undersköterskornas utbildning högt, enligt Mona-Lill.

— Det känns mycket bättre nu, säger hon. Nu jobbar vi trots allt, även om vi hade hoppats hitta något på närmare håll. Det är svårt för Anna och Kerstin som har mindre barn att vara borta, men vi tjänar i alla fall 139 norska kronor i timmen.

— Fast jag blir arg när jag tänker på hur nära jag var att bli 3-åring och äntligen få en fast tjänst i kommunen, tillägger hon.

I stället har Mona-Lill och de andra fått 24 mil till jobbet. 

Fotnot: 139 norska kronor motsvarar drygt 150 svenska kronor.