En röd tråd i det hon ägnar sig åt är människors upprättelse och mänskliga rättigheter. Det kan gälla flickor från öst som sålts till prostitution, unga knarkare i S:t Petersburg, hiv-smittade mödrar och barn i Vitryssland.

Det låter nästan religiöst, fast religiös vill hon inte kalla sig, även om hon som flicka inspirerades av det hon hörde i söndagsskolan, om samvetet, och att tänka på andra.

Människor måste också ha en historia, något att höra samman med och vara stolt över. Därför kunde hon inte låta bli att rädda historien om gruvbyn Laisvall i sin födelsekommun Arjeplog.

Det var för tre år sen hon släppte allt — om än tillfälligt — för gruvbyn som byggdes 1943. Sista salvan sköts i oktober 2001, sen skulle pumparna stängas av och gruvan långsamt fyllas med vatten. 30 års arbete och livet knutet till det skulle sopas igen.

— Jag kunde inte mycket om gruvarbete, men jag ville vara där och fånga så mycket som möjligt i bild och berätta om människorna.

Det blev många resor, och så småningom ekonomiskt stöd från länsstyrelsen för den dokumentation Maria gjorde och som bland annat resulterat i utställning och artiklar.

Maria bor med två barn, 5 och 15 år, i Stureby i Stockholm. Men hon är ofta på väg; till Vitryssland eller Ryssland, till Laisvall eller något Folkets hus för att berätta och visa bilder. Då kan det handla om S:t Petersburg.

”Julia dog vid åttatiden på kvällen den 28 februari 1998. Hon injicerade heroin i en lägenhet på Maratagatan, två kvarter från sitt hem. Julia blev 16 år.”

Så står det under en bild på en utställning som Maria gjort, som visats i Sverige och framför allt runt om i Ryssland, på initiativ av ryska myndigheter.

Maria och en annan journalist träffade Julia och hennes mor en kväll i februari 1998 i S:t Petersburg. ”Vi satt hemma hos familjen och lyssnade till deras berättelse. En kort stund satt Julia med oss. Det blev några bilder i all hast, sedan kastade hon sig ut i den sena kvällen. Två veckor senare var hon död.”

Maria har fortfarande nära kontakt med Julias mamma, och utställningen hon gjorde var ett sätt att hedra Julia, och samtidigt sprida kunskap och insikt om knarket och vad det gör med människor.

Återvändare har hon kallats, eftersom hon inte lämnar de människor och ämnen hon skildrat, utan berättar vad som hände sen.

— Först om tio eller tjugo år vet vi vad som egentligen händer idag, säger Maria.

Resan ut i världen började för drygt tjugo år sen då hon for till Afghanistan för att fotografera. Sen återvände hon till flyktinglägren i Pakistan flera gånger under 1980-talet. 1989 kom hennes bok ”I krigets skugga”. Det var inte gerillan hon valde att skildra, det var vardagen, kvinnornas och barnens liv, dolt bakom murar och slöjor.

Maria gick på gymnasiet i Piteå. Det var i slutet av 1970-talet, och droger fanns inte längre bara i Stockholm.

— Jag förstod inte då att knarket fanns bland mina vänner. Sen såg jag en del av dem gå under.

De upplevelserna kom att påverka hennes yrkesval och livsinställning. Avgörande är också en hållning hon fått med sig hemifrån: det går att påverka utvecklingen.

— Det är sorgligt med många människor jag mött i de forna Sovjetländerna. De ser på knarkproblemen som att det är ödet, inte något att göra åt. Det finns inga folkrörelser, ingen tradition att samlas och försöka driva frågor.

Marias möte med kriget i Afghanistan ledde henne vidare till Ryssland. Vad hände med de unga soldaterna som varit med i kriget? Hon såg att många gick under i drogmissbruk, men det gällde också unga kvinnor. Och till det kom den växande sexhandeln och hiv. Maria återvände flera gånger, och träffade unga heroinister och deras familjer.

— Jag hade aldrig kunnat göra det här om jag inte haft med mig erfarenheterna från min egen uppväxt, säger Maria. Och så har jag förstås haft nytta av att jag fullföljde utbildningen till socionom, även om jag aldrig blev socialarbetare.

På köksbordet i radhuset i Stureby i Stockholm ligger papper i prydliga högar med uppklistrade kvitton. Här pågår ekonomisk redovisning, en av de mindre spännande men nödvändiga delarna av Marias arbete. Det är hela tiden en kamp för att få pengar till de olika projekten. Stipendiet hon fick i somras från LO använde hon till en trasig blixt, en resa till Vitryssland och till några veckors ledighet med familjen i somras.

Vitryssland har engagerat Maria på flera sätt, och hon har vid det här laget rest dit 22 gånger. Hon har skildrat kvinnor i staden Svetlogorsk som har barn med hiv-smittade män och startat en insamling till familjerna, hon har bildat en svensk stödförening för kulturföreningen Kalegium i Pinsk och driver hemsidan www.vitryssland.nu. Så fort det handlar om Vitryssland, är Maria en av dem som har ett finger med i spelet.

Marias yngsta barn är Lars, fem år.

Är du aldrig rädd där du sitter i flygplanet på väg till Vitryssland? undrar jag.

— Nej, det är inte farligt. Jag har haft med mig Lars tre gånger, säger hon. Men jag reser inte längre till några krigsområden.

Det finns minnen hon bär med sig från de många resorna. En del kanske hon velat slippa, tragiska livsöden som hon fått bevittna, med eller utan kamera. Ett sådant är besöket på bårhuset i S:t Petersburg 1998. Hon gick dit för att prata med en obducent.

— Jag minns känslan när jag vandrade där i korridorerna. Jag såg en 18-årig kille. Han hade dygnet innan varit en levande varelse. Nu var han bara en kropp där kroppsvätskorna hade sjunkit ned och plattat till hans ryggtavla. Den där lukten av rått kött och rengöringsmedel. Den heta solen som fanns där utanför. Jag var i djup chock när jag tumlade ut. Minnet har plågat och stärkt mig.

Andra minnen är ljusa, som då i augusti 1991 när Sovjetdiktaturen föll och Maria var i S:t Petersburg.

Marias bildspel om Laisvall lyser upp väggen i vardagsrummet medan hon berättar om S:t Petersburg och Vitryssland. Men nu kommer dottern Anna och behöver datorn. Och det är dags att hämta Lars från daghemmet. Jag frågar ändå, vad gör du om fem år, och om tio?

— Om fem år har jag skrivit böckerna om S:t Petersburg, Laisvall och Vitryssland.

Och om tio år hoppas hon ha förverkligat en annan dröm — att skriva litterärt om sin hembygd, det inre av Lappland. Hon vill berätta om livet och släkter där, utan att peka ut enskilda personer.

Och så är det passionen för Polesien, och människorna som bor där i träskmarkerna i Vitryssland.

Hon sitter i soffan och blicken är inte fokuserad, det syns att hon är någon annanstans.

— Om jag fick tre månader skulle jag sätta mig i biblioteket i Vilnius och läsa allt om Polesien. Och när barnen blir vuxna ska jag återvända till Afghanistan.