Förra avtalsrörelsen gick Kommunal ut med tuffare lönekrav än andra LO-förbund. 5,5 procent — cirka 880 kronor. Motivet var att utjämna lönerna mellan verkstadsarbetarna och kommunals yrkesgymnasiala grupper.

Under förhandlingarna släpptes den prioriteringen och när förhandlingarna vara klara hade profilen blivit: mer till kvinnodominerade vård- och omsorgsgrupper. En profil som också arbetsgivarna föredrog.

Nu diskuteras den kommande avtalsrörelsen inom Kommunal på 24 konferenser för sektionsordföranden från kommuner och landsting landet runt. Och mycket talar för det kan bli en avtalsrörelse som i mångt och mycket skiljer sig från de föregående.

Kravet i LO-samordningen är en ram på 650 kronor, för såväl kommunalarna som verkstadsarbetarna. Om man ska närma sig verkstadsarbetarna hänger alltså på om Kommunal kan lyckas nå längre i förhandlingarna än Metall. De har ett avtal — inklusive löneglidning och arbetstidsförkortning — värt runt 6000 per år kommande två år.

Under de senaste åren har lönegapet mellan kommunalarna och verkstadsarbetarna minskat en aning. Metall har haft en sämre löneutveckling än Kommunal och tagit ut en del i förkortad arbetstid.
Frågan om Kommunal i de centrala förhandlingarna ska satsa mer på vissa yrkesgrupper ställs öppen inför diskussionerna på avtalskonferenserna.

Få sektionsordföranden av de som Kommunalarbetaren talat med vill ha en uppdelning mellan olika yrkesgrupper i det centrala löneavtalet.

Många säger nej till samma prioritering som förra gången. Istället vill de att Kommunal förhandlar fram en pott pengar utan prioriteringar, förutom höjda lägstlöner.

— Höjda löner är viktigast. Jag tycker inte att man ska prioritera några grupper centralt utan sätta ramar eftersom man ute i kommunerna tidigare har prioriterat så olika, säger sektionsordförande Pia Hallkvist från Kristianstad. Det är viktigt att vi inte söndras som organisation.

— Höjda lägstlöner är viktigt för att stödja grupper som lokalvårdare, säger sektionsordförande Glenn Sjöström från Umeå. Det var olyckligt att förbundet förra gången splittrade upp medlemmarna i olika läger. Vi hade redan prioriterat vården lokalt under flera år. Nästa gång ska prioriteringarna göras lokalt.

— Det enda sättet vi kan arbeta på är att visa att vi tänker på alla medlemmar, att vi inte splittrar familjen, säger sektionsordförande Anne-Lie Hugdahl från Värmdö.

— Viktigast är att vi får upp grundlönen ordentligt och att det centrala avtalet prioriterar de grupper som inte prioriterades förra gången. Arbetsgivaren går väldigt mycket på vad som står i det. Vi hade redan tidigare satsat på vården, säger sektionsordförande Ulf Nilsson från Hultsfred.

Huvudinriktningen från Kommunal är idag: ”Att få en löneutveckling som minst motsvarar kommunala sektorn i övrigt.”

Att klara av ”osakliga löneskillnader mellan män och kvinnor” hänskjuts i förbundets diskussionsmaterial till de lokala fördelningsförhandlingar. De förs efter att det centrala avtalet är klart.

Samtidigt skriver man att det stora kvinnolöneproblemet inte går att klara av lokalt — ”det måste vi göra tillsammans på hela arbetsmarknaden.”

Nästan samtliga tänkbara avtalskrav som diskuteras har varit aktuella under många år.

Individgaranti, en lägsta lönehöjning för alla, har till och från funnits i Kommunals avtal. Arbetsgivarna har under senare år motsatt sig det men i LO-samordningen finns minst 350 kronor till alla med som ett krav.
Höjda lägstlöner är också ett återkommande krav.

Arbetstidsförkortning, fria arbetskläder, planeringstid för barnskötarna, rätt till heltid är andra krav som återigen diskuteras.
Frågeställningen som ständigt dyker upp i diskussionen är: ska vi prioritera det här eller högre grundlöner?

Mer nya frågor i sammanhanget är arbetsmiljökrav och kompetensutveckling. I 2001 års avtal kom visserligen arbetsgivarna och Kommunal överens om att tillsätta en grupp för att diskutera dessa frågor. Men gruppen arbete avslutades utan resultat.

I Kommunals diskussion finns nu tuffa krav på arbetsmiljön som: Vi behöver reglera möjligheten till inflytande över arbetets organisation och ha möjligheter till att säga stopp då arbetsintensiteten riskerar att allvarligt påverka hälsan.”