Från sitt matbord i stugan kan hon se ut över markerna bort mot Grindsbyvattnet, sjön som ska förse ekobyn med allt vatten. Kristina Holmqvist är en av de drygt 15 aktiva medlemmarna i föreningen som tänker skapa en ekoby på Orust.

I februari i år flyttade hon med sina får och katter till en sommarstuga på platsen, Lilla Krossekärr.

Det bullrar nerifrån åkern, en lokal företagare är där med sin maskin och gräver ur en stor fyrkant. Här ska medlemmarna den kommande helgen börja bygga en rotzonsanläggning, en naturlig våtmark där vass och olika lager med jord och sten ska rena det använda bad,- disk- och tvättvattnet innan det rinner tillbaka till sjön.

Husen i byn kommer att ligga på en södersluttning ner mot åkern och sjön, och fortfarande växer det sly på en del av tomterna där träden är avverkade. Ekologiskt skogsbruk och natur- och landskapsvård är det som intresserar Kristina som haft olika trädgårdsjobb sen 1983, bland annat på kyrkogårdar.

— På ett ekoby-möte träffade jag folk från den här föreningen, Utsikten. De hade bra idéer, och jag blev mer och mer intresserad.

Kristina som länge bott i olika omoderna stugor och var van att hugga ved och klara sig själv var egentligen inte intresserad av att bo mitt inne i en ekoby. Men så hände något som gjorde att hon tänkte om.

— Jag bar tunga kannor på kyrkogården och fick tennisarmbåge. Så upptäckte jag att jag inte fixade att dra en presenning över veden hemma. Jag insåg plötsligt att man inte kan klara sig helt själv, att det är lättare om man kan hjälpa varann.

Kristina ställde sig i den kö av intresserade som föreningen har, och i mars 2003 blev det en ledig plats.

Några hundra meter från Kristinas sommarstuga ligger gården Lilla Krossekärr som byggdes i mitten av 1800-talet. Men människor har bott här sen 1500-talet och fornlämningarna i marken är från järnåldern.

Här har en av grundarna till föreningen, Marie Hedberg, flyttat in i två rum i väntan på bygget av ett eget hus. Hon berättar att det började med att några vänner i Göteborg funderade på att starta en handelsträdgård. De var alla intresserade av trädgård och odling. Det var i den kretsen idén väcktes om att skapa en ekoby, och så föddes föreningen.

Ett mödosamt arbete startade med att leta efter mark. I mars 2001 hittade Marie och en annan medlem Lilla Krossekärr, och nu började en mer handfast planering för byn. Föreningen anlitade hjälp för att klara all byråkrati kring bygglov och tillstånd, svar på grannars överklaganden och annat. Det var Rickard Karlsson som blev så intresserad att han i maj i år bestämde sig för att själv flytta till ekobyn.
— Det har tagit mer tid än vi trodde, men till sommaren hoppas vi kunna börja bygga hus, säger Marie.

Visionerna hos medlemmarna i föreningen kan se lite olika ut, men man har talat om att ha ett kafé, handelsbod där man kan köpa ekologiska varor, odlingar, husdjur, smedja och kursgård. Två kollektivhus är inritade i planen.

I allt försöker föreningen hitta ekologiskt hållbara alternativ. Det gäller vatten- och avlopp, uppvärmning, odling, transporter och vilka material man väljer när man bygger. Därför planerar de flesta att bygga sina hus av halmbalar, klädda med lera. Det är en teknik som uppfanns på 1910-talet i USA, för att man skulle få användning av halmen.

Det är lika viktigt med relationerna och demokratin som med miljön. Föreningen Utsikten tillämpar en tidsödande men kanske därför mer hållbar form av demokrati.

Alla viktiga beslut ska fattas i full enighet — konsensus. Man fortsätter diskutera tills man nått en kompromiss som alla kan ställa sig bakom. Mellan medlemsmötena var sjätte vecka arbetar fem arbetsgrupper med trädgårdsfrågor, underhåll, ekonomi, byggplaner och information. Styrelsen består av en representant från varje arbetsgrupp. Det finns också en konfliktgrupp, som ska hjälpa till att hantera konflikter som hotar att växa.

— De är lite som kamratstödjare, de går in när några har svårt att samarbeta. Konflikter finns ju i alla sammanhang där det finns människor, frågan är bara hur man hanterar dem, säger Kristina.

Hon ger exempel på en fråga som tog lång tid att lösa; frågan om det skulle vara tillåtet att slakta djur i ekobyn.

— Vi har ju medlemmar som är veganer, och som absolut är emot slakt. Andra ville ha djur, till exempel höns, som leder till att en del måste slaktas. Som jag ser det har vi i grunden samma syn på djuren, att de ska leva ett naturligt och bra liv.

Diskussionen fanns redan när Kristina flyttade in med sina Värmlandsfår. De gör nytta där de betar i markerna. Men skulle hon inte få slakta en del lamm blev det för dyrt att ha fåren kvar.

— Efter många diskussioner och fyra medlemsmöten har vi enats om en kompromiss: slakt får inte förekomma på byns gemensamma område, bara på djur som finns på de enskilda tomterna. Därför blir det ingen fåravel här, och jag får ett visst bidrag av föreningen som kompensation för det jag förlorar.

Än kan man inte se var gränser mellan de olika tomterna kommer att gå, men man ser spåren av skog som avverkats i form av timmer som ska till en såg på Orust och en enorm rishög nere vid vägen. Kristina tar mig med upp till den högsta punkten där utsikten över sjön och Orust försvinner i ett fjärran dis.

— Vi ska göra en skogsbruksplan där vi talar om vilka mål vi har för området och hur vi ska sköta bestånden, förklarar Kristina. Och så pekar hon ut ekar som ska sparas och som behöver luft och ljus kring sig för att växa.

— Här har vi en hällmarkskog som ska vara orörd, och där ska vi ha en äng…

Och så kommer vi till det som kanske blir Kristinas tomt. Här tänker hon bygga en högloftsstuga, som ”Blekingegården” på Kulturen i Lund. Hon tar fram en John Bauerbild på stugan, en hustyp som fanns i södra Småland och östra Halland, vid den gamla gränsen mot Danmark.

— I den ena delen ska det finnas plats för fåren, förklarar hon.
Beslutet att flytta in i ekobyn är något som Kristina tänkt igenom noga.

— Jag är trött på att prata och drömma, nu vill jag förverkliga det jag tänkt, även om det blir att kompromissa.

Hon berättar om andra kollektiv, som hon trivts i, men där alla ändå vetat om att de bara skulle stanna några år. I Lilla Krossekärr tänker folk slå sig ner och bo livet ut, och allt arbete tillsammans skapar en vi-känsla, en gemenskap.

— Jag som inte har en egen familj kommer att lära känna grannbarn och följa dem när de växer upp. Det är något jag ser fram emot, säger Kristina och vänder hemåt längs den gamla häradsvägen som nu är en gräsbevuxen smal väg på gamla mossiga stenar där regnet har fått Karl-Johansvamparna att vakna. 

Läs mer om om Lilla Krosseskär och halmhus på www.utsikten-ekoby.org/