Rosengård är en av de platser där ridterapin bedrivs. Det är en rödmålad gård strax utanför Skellefteå, där kommunen har en arbetsrehabiliterande verksamhet och där ridterapigruppen hyr in de två nordsvenska hästarna Björne och Vivaldi.

Det är här som deltagarna introduceras och får bekanta sig med stallmiljön. Om man till exempel lider av panikångest kan det första hindret vara att överhuvudtaget ta sig hit. Och sedan att våga sig in i stallet, att klappa hundarna som finns på gården. En riktig kraftansträngning kan det vara för någon med diagnosen utmattningsdepression att följa med och hämta hästarna. Bara att orka gå den biten, möta de glada och spralliga herrarna i hagen, våga hålla i grimskaftet.

— Ridningen är inte det viktiga med ridterapin, berättar Lena Stenvall. Det viktiga är att umgås med hästarna och att vistas i miljön. Till en början kanske man hellre vill åka vagn, eller bara vara med hästarna.

Lena Stenvall har arbetat som skötare inom psykiatrin i tjugo år. Hon har hållit på med hästar ännu längre. Omkring 1998 började hon fundera på andra sätt att möta dem som mår psykiskt dåligt än i samtal. Att tala om det svåra är inte alltid det lättaste.

Hon började fundera över vad hon själv gör för att må bra: gå i skogen, vara i stallet, rida.
— Jag tänkte att det vore klokare att hitta en ”friskare” miljö att vistas i än på den psykiatriska kliniken, att man skulle bejaka det friska i individen istället för det sjuka.

— Jag hörde också en psykolog tala om psykospatienter. Att det viktigaste är att orka vara ”här och nu”, att inte fly in i sjukdomen. Det slog mig att det är ett sådant här och nu- tillstånd man befinner sig i när man rider. Man kan bara koncentrera sig på hästen och på den egna kroppen.

Så uppstod idén till ridterapi.

Att umgås med hästar innebär att man måste kommunicera med en annan varelse, något som många av ridterapins deltagare har problem med. Man måste vara tydlig, visa vad man vill men också vara lyhörd och uppmärksam. Att vara innesluten i sig själv fungerar inte.

På Rosengård börjar man med övningar där man jobbar med hästen på marken.

Marica Ljungholm är sjuksköterska och en av fem från den psykiatriska kliniken som arbetar med ridterapin. Alla som arbetar i Passage, som verksamheten kallas, har lång erfarenhet av psykiatrisk vård och ett eget hästintresse.

Marica demonstrerar en övning där hon med hjälp av sitt kroppsspråk får Vivaldi att följa efter henne, stanna, vända och så vidare.

— Tänk dig en tjej med anorexi, eller någon som har varit utsatt för övergrepp, de har ofta ett kroppsspråk som om de vill försvinna, inte synas. Det fungerar inte om du vill att en stor häst som går bakom dig ska stanna. Du måste göra dig stor, vara tydlig när du markerar stopp!

Hon sträcker på sig, sätter armarna i sidorna och stannar upp. Vivaldi gör halt.

När — och om — deltagarna kommer så långt att de vill lära sig att rida, åker gruppen en gång i veckan till Ersmarks ridhus och har lektion med Marica Ljungholm. Ridhuset drivs i kommunal regi, men eftersom ridterapin är en behandling rider deltagarna på frikort.

Den första ridturen varar ibland inte i mer än fem eller tio minuter. Det kan vara en bedrift att skritta runt ridhuset. Hur mycket man förmår och orkar är individuellt.

— Man måste också komma ihåg att för exempelvis någon med anorexi finns rent fysiska hinder. De kan vara så magra så att de får ont av att sitta på hästen. Vi anpassar alltid ridningen efter var och ens förutsättningar, berättar Marica Ljungholm.

Eftersom alla är välkomna till ridterapin, oavsett diagnos eller ridvana gäller det för alla att visa stort tålamod och förståelse inför varandra.

— Det måste vara tillåtet att ha en dålig dag. Ridterapin kan beskrivas som en individuellt anpassad gruppaktivitet. Och just det uppskattas av många av våra ryttare, säger Lena Stenvall. Det är viktigt att man får ingå i en social gemenskap, men på sina egna villkor.

Själva ridlektionen påminner i grund och botten ganska mycket om en traditionell lektion. Ridläraren i mitten av manegen som varvar korta instruktioner med uppmuntrande tillrop. Den som vill och behöver får en ledare vid sin sida.

Ridningen handlar om att kunna få hästen att göra det man vill. Att följa ridspåret, snedda över manegen, stanna, starta, öka takten och så vidare.

Men målet med ridlektionen är inte att ryttaren ska jobba med hästen för att få den att gå perfekt, eller hoppa över allt högre hinder. Målet är att hon, eller han, ska orka jobba med sig själv. Känna att hon har kontroll och möjlighet att påverka. Och att hon ska våga lita på sig själv och andra och på den egna kroppen — på sina egna förmågor, helt enkelt.

I en av övningarna får ryttaren blunda, medan hästen leds rakt fram, i cirklar och serpentiner. Att bara sitta så, rakt upp och ner, försöka slappna av och balansera den egna kroppen i hästens rörelser är en konst också för en erfaren ryttare.

En viktig bit i terapin är möjligheten att uppleva social gemenskap. I stallet blir patienten en hästmänniska bland andra hästmänniskor och kan lämna diagnosen som sjuk. Detta kan vara första steget mot det som kallas rollåteruppbyggnad. Det vill säga att man på nytt kan hitta en roll i arbetslivet och gemenskap i en grupp.

Kombinationen hästar, tjejer och stallmiljö inbjuder gärna till en lätt nedlåtande attityd. Lena Stenvall berättar att det därför kan vara ett problem att få verksamheten tagen på allvar. Ridning ses främst som ett fritidsintresse typiskt för tonårstjejer som gillar att gulla med hästar. Det har också varit fler kvinnor än män som har deltagit i ridterapin.

De goda erfarenheter man har av Passageverksamheten har inte heller varit helt lätta att förmedla.

— Ett problem är att det inte finns några erkända metoder för dokumentation och utvärdering av den här typen av praktisk verksamhet. Det är svårt att få vetenskaplig legitimitet för behandlingsformer som bygger på tyst kunskap och egna erfarenheter, konstaterar Lena Stenvall.

Därför hoppas man mycket på den konferens som kommer att hållas i Östersund i oktober där flera forskare kommer att medverka.

Med drygt sex år i backspegeln kan Lena Stenvall se tillbaka på slit och hårt arbete. Men med facit i hand kan hon också konstatera att envishet och argumentation lönar sig.

— Det går att förändra saker och ting, och sin arbetssituation, även om man ”bara” är skötare. Men ett råd är att försöka hitta andra som tänker likadant. Är man ensam eldsjäl riskerar man att brinna upp.

Själv har hon haft stöd och glädje av skötaren Anne-Marie Ekström som bedriver en liknande verksamhet i Östersund. Ridterapi erbjuds idag också i Lycksele.

Det faktum att Lena Stenvall fick en löneförhöjning efter det att ridterapin prövats i form av ett Dagmar-projekt ser hon naturligtvis som positivt. Men lika viktig är den arbetsglädje hon känner och den glädje hon ser hos ryttarna.

— Psykvården har varit dålig på att ta tillvara det roliga som ändå finns runt omkring oss. Att vara med hästarna är lustfyllt!
Hon tycker också att den psykiatriska vården skulle behöva bli mer av ett smörgåsbord, med större variation och utbud.

— Det är mycket fokus på traditionella vårdformer. Men samtalsterapi kan för en del upplevas som jobbigt och tungt, man måste få en chans att hämta kraft också. Det kan handla om något så enkelt som att känna en len hästmule mot sin kind.