I den 15-åriga flickans skola i Luton norr om London där över 80 procent av eleverna är muslimer, består de muslimska flickornas skoluniform av byxor, långärmad knälång bylsig tunika och huvudduk. Både elevernas familjer och Lutons moskéråd har accepterat uniformen.

Men när den 15-åriga flickan bröt mot skoluniformslagen avstängde skolan henne. På skolan är man rädd för att de som bär jilbab ska betrakta sig själva som bättre muslimer än de andra. Jag förstår deras ställningstagande. Sedan en fundamentalistisk våg drog över den muslimska världen i början av 1990-talet är det inte alls ovanligt att muslimska ungdomar pressar varandra att utöva religionen mer strängt och lagbundet än vad deras far- och morföräldrar någonsin har gjort. På det sättet förflyttar de muslimska fundamentalisterna fram sina positioner.

Att fundamentalistiskt islam innebär kvinnoförtryck är det ingen tvekan om. Vi har sett det både i Iran och i Afghanistan när muslimska fundamentalister tog över styret. Kvinnorna förlorade alla sina rättigheter till manliga släktingar. De tvingas bära slöja när de visar sig utomhus. Om kläderna visar några centimeter för mycket av kroppen blir de tillrättavisade och till och med misshandlade av särskilda väktare.

Heltäckande slöja väcker starka känslor hos många i Västerlandet för att det uppfattas som konstigt och annorlunda. Även i den muslimska världen finns en debatt och ibland hårda motsättningar kring vad slöjan står för. Fundamentalisterna tvingar nämligen kvinnor att bära slöja i muslimska länder vare sig de har den formella makten eller inte. Där de har makten tillsätts väktare med laglig rätt att straffa kvinnor som visar sig utomhus utan slöja. I andra länder tar de själva sig rätten att trakassera kvinnor som inte klär sig enligt deras regler.

För många sekulariserade muslimer blir därför slöja på kvinnor och små flickor i Sverige en påminnelse om våld och förtryck. Detta är naturligtvis överdrivet. Många muslimska kvinnor använder slöja som en del av en gammal och självklar tradition och inte för att visa stöd för fundamentalisterna.

När frågor som handlar om hur man kan leva som muslim i Sverige debatteras, blir det tydligt att samhället inte är så integrerat som vi gärna vill tro att det är.

Både ”svenskar” och muslimer beter sig som om dessa två parter står mot varandra. Svenskarna gör det genom att betrakta muslimerna som en homogen grupp och förväntar sig ett entydigt svar på hur man inom islam ställer sig till vissa frågor. Muslimerna gör det genom att begränsa diskussionen till det religiösa samfundet eller den etniska gruppen.

Det är dags att muslimerna ställer upp och släpps in i den debatten som enskilda medborgare och inte som representanter för hela sin religion.

Cheko Pekgul är frilansskribent.