Jag tror aldrig jag har varit så osugen på en Big Mac som när jag lämnar biografen efter att ha sett ”Supersize me”. Det är en 100 minuter lång krigsförklaring mot McDonald’s, så helt konstigt är det kanske inte.

Regissören och huvudrollsinnehavaren i den här dokumentären, Morgan Spurlock, har bestämt sig för att visa hur onyttig McDonald’s mat är. Han vill se vad som händer med kroppen om man äter hamburgare morgon middag kväll. Och det är vad han gör: I en månads tid äter han inget annat. Frukost på McDonald’s, lunch på McDonald’s, middag på McDonald’s. Det är allt. Han går så långt i sin renlärighet att när läkaren säger åt honom att ta en aspirin, säger Spurlock att han ”ska fundera på det”. Som han själv säger i filmen: ”jag känner mig macgalen”.

Så vad händer då? Jo, Spurlock mår kass. Riktigt kass. På en månads tid går han upp11 kilo, hans levervärden försämras kraftigt, hans kolesterolnivåer slår i taket. Han blir deprimerad och hans sexlust avtar.

Titeln kommer av att regissören lovar att varje gång han tillfrågas om extra stor pommes frites och läsk, måste han svara ja.

Filmen följer Spurlock dag för dag. Vi får se hans äcklade flickvän, som är vegan och med avsmak ser vad som händer med pojkvännens kropp. Vi får se Spurlocks förbluffade läkare som säger att hans lever har blivit lika fet som en pastej: ”Den ligger ner, och du fortsätter sparka på den.” Vi får se Big Mac-fanatikern Don Gorske, som äter i snitt två Big Mac om dagen och sammanlagt ätit över 19 000. Vad vi inte får se är någon från McDonald’s försvara sin mat. Spurlock söker någon från företaget, men ingen vill uttala sig.

Det är humoristiskt berättat och episoderna om Spurlock och hans matintag är roliga som freak show betraktat. Men under allt ligger en allvarlig botten: Fetmaepidemin sprider sig över världen. I USA är 60 procent överviktiga och en av fyra amerikaner äter snabbmat varje dag.

”Supersize me” är snabbmatshysterins yttersta konsekvens: tankeväckande, roligt och riktigt äckligt.

Betyg: K K K K (av fem K)