Man häller upp kaffet till alla utom mig…
För några månader sedan bad jag min chef om en fortbildning. Jag kände mig osäker på vissa moment i jobbet och bad en kollega att visa mig. Hon vägrade och tyckte att jag borde kunna klara jobbet ändå. Detta berättade jag för chefen och han hade då ett samtal med kollegan. Sedan pratade han med mig igen och det kom fram att mina arbetskamrater var missnöjda med mig. Ingen har sagt något till mig om det tidigare och jag blev förstås chockad. Min chef var inte heller nöjd med mitt jobb. Han tyckte att jag skulle söka mig något annat.
Mina kollegor talar inte längre med mig. När jag kommer in i kafferummet reser de sig och går. Eller om någon av dem till exempel ska servera kaffe, då häller han eller hon upp i alla koppar, men går förbi mig.
Varför har ingen sagt något tidigare? Jag har ju själv bett om en fortbildningskurs, men inte fått det.
Anna
Det är tragiskt när människor drar sig undan och inte vågar föra fram saklig kritik på en arbetsplats. Troligen har man länge pratat bakom din rygg, eftersom ditt samtal med chefen fick sådana kraftiga konsekvenser. Du frågar varför ingen sagt något till dig. Förklaringen är ofta att ingen vill framstå som den som ”skvallrat” på de andra. Därför sprider sig i stället en tyst överenskommelse, så att ingen säger något. Och man börjar att demonstrera på olika sätt, så att den utsatta ska ”förstå själv”. Detta är grymt! Men tyvärr också väldigt vanligt.
Du har ju gjort rätt när du bad om fortbildning. Din chef har ansvar att lyssna, när man larmar om något och se till att man får den utbildning man behöver. Att säga till dig att du ska söka ett annat jobb, kan visserligen tolkas som omtanke om dig (eftersom du har dina kollegor emot dig), men är ändå helt fel. Han har som chef ansvar att rätta till situationen för dig. Att uppmana någon att sluta kan i en arbetsrättslig situation tolkas som en framprovocerad uppsägning. Men att protestera med hjälp av juridiken kan bli oerhört påfrestande och har osäker utgång, så det vill jag inte råda dig till.
Tala med ditt fackliga ombud på förbundet och överlägg om vad du ska göra. Kanske är det bästa ändå att du försöker komma därifrån, för att inte bli än värre behandlad. Begär då i första hand omplacering med hjälp av facket.
