”Det gick åt massor av pengar, man måste ju bjuda”.
Och unga män berättar å andra sidan att drinkar till flickor ingår i utgifterna. Hur har denna drink-buisness kunnat bli så etablerad?

Visst, vanorna har ändrats, att äta ute och ta ett glas är, åtminstone i större städer, en utbredd, närmast vardaglig vana. Och det är givetvis mer angenämt än forntida smusslande med hembränt på logdanser eller smygdrickande av surt vin i pappersmugg. Nej, det är inte primärt alkoholen, det är själva bjudandet jag undrar över när det gäller de nya vanorna.

Att Han betalar för Henne är förstås inget nytt inslag i vad man kan kalla uppvaktning eller uppraggning. Frågan är snarare hur dessa chevalereska traditioner, villkoren för ett dating-system som vi förr mest såg på film, inte bara lever kvar, utan också har intensifierats.

Och detta parallellt med likalönsdiskussion och feministdebatt. Just det flickor, hur ska ni ha det egentligen? Bjudsystemet utgår ju ifrån att grabbarna har pengarna.

Jag tillhör inte dom som blir irriterad av mellankönsliga artigheter som komplimanger eller att dörrar hålls upp.
Och vem tycker inte att det är trevligt att få blommor eller bli bjuden på middag?

Men varför ska inte kvinnor göra det lika ofta, ska inte varannan damernas gälla notan? I det unga utelivet är ju till exempel pardansen skrotad, så varför är det inte lika självklart att flickor tar bjud-initiativ?

Ses drinkarna som en kompensation för att killarna på sikt kommer att tjäna mer?

Men hur uppgivet är i så fall inte det? Eller ska man se det som att det jämnar ut sig längre fram, på grund av att det, närmast undantagslöst, är kvinnor som står för Små Gulliga Prylar och presenter. Inte till mannen kanske, men väl till låt säga hans mamma.

Presentshopping, inklusive hågkomst av bemärkelsedagar, är ju en självpåtagen, till martyrskap gränsande kvinnosyssla, ”om inte jag gör det så blir det inte av”.

Men varför utgå ifrån att någon alls måste?

Ja, det är intressant att försöka föreställa sig konsekvenserna, också de nationalekonomiska, om kvinnor plötsligt struntade i både pynt och i att komma ihåg att köpa ”någon liten sak” till släktingens födelsedag, om vi inte såg till att skaffa blommorna eller den näpna marmeladburken till värdparet.

Eller att föreställa sig hur det skulle påverka DEJTANDET om killarna lade av att bjuda på drinkar.

Tycker ni att det första låter ”trist” och det senare ”oromantiskt”? Kan hålla med, men är det inte också problematiskt om romantik förutsätter pengar?

Och en väsentlig fråga måste ändå bli hur man ska intressera unga män för likalönsfrågan, när de vant sig vid att stå för notan?

MarieLouise Samuelsson är frilansjournalist, med speciell inriktning på kultur, politik och forskning.