Det dubbla budskapet i hemtjänsten

I hemmet — den undanskymda vrån — sker möten och där skapas relationer. Men när man diskuterar hemtjänst finns det perspektivet sällan med. I stället slänger man sig med ord som effektivitet och kostnad och räknar den biståndsbedömda tiden med flera decimaler.

Som motkraft har vårdbiträdena Kjell Engblom och Åsa Hellberg skrivit rapporten ”Den undanskymda vrån. Mötet mellan vårdbiträdet i hemtjänsten och pensionären”. En berättelse ur vårdbiträdets perspektiv.

— Vi ville beskriva vår verklighet. Det vi är intresserade av är relationen mellan vårdbiträdet och pensionären. Det är ju egentligen det som är innehållet i jobbet, sedan är uppgifterna en annan sak, säger Kjell Engblom.

Både Kjell och Åsa har arbetat inom hemtjänsten i Stockholm i över 20 år. De har känt varandra lika länge och betecknar varandra som bästisar.

Bakgrunden till deras rapport var en utbildning och efter den en förfrågan om de ville delta i ett forskningsprojekt inom KC, Kompetenscentrum.

De kände sig som ”katter bland hermelinerna”, men ville ändå att den kunskap de har skulle nå ut till fler. Därför sågade de idén från KC om att rapporten skulle bestå av intervjuer med vårdpersonal varvat med forskningsrön. De ville använda sin gemensamt insamlade erfarenhet för att kunna påverka.

De skriver om mötet och relationen till pensionären, har författat noveller ur arbetsvardagen och beskriver det glapp som finns i organiseringen av hemtjänsten: ”vi som känner pensionärerna bäst har den minsta makten över besluten som berör dem men den största makten över deras vardagsliv”.

— De som fattar besluten skulle lyssna mer på oss vårdbiträden. Vi borde föra pensionärernas talan inför biståndsbedömningar eftersom det är vi som känner dem och vet vilka behov de har, säger Kjell Engblom.

Åsa beskriver det dubbla budskap som finns i yrket. Arbetstid som allt mer går åt till att dokumentera, skriva handlingsplaner och bedriva kontaktmannaskap samtidigt som de som vårdbiträden får allt mindre makt att verkligen påverka.

På samma sätt är många av utbildningarna för personalen inte anpassade efter verkligheten. ”Går vårdbiträdet till exempel en utbildning i demens och får lära sig att den som är dement är stresskänslig och är beroende av mycket tid och lugn och ro och vårdbiträdet inte får tillräckligt med tid till sitt förfogande är det risk att hennes kunskap enbart blir frustrerande”, beskriver de i rapporten.

Under de år som de arbetat har de märkt en gradvis förändring av jobbet. Personalen blir allt mer utbytbar och arbetet ska ske efter löpandeband-principen.

— Man har kört en hel yrkeskår i botten. Jag blir mörkrädd över hur vården ser ut och jag vill inte se de gamla i ögonen. Jag är 39 år och är redan helt slut i min kropp. Jag skulle vilja fortsätta jobba för jag trivs med de gamla, men kroppen säger ifrån och jag tycker inte om vart vården är på väg, säger Åsa Hellberg.

Samtidigt som Åsa och Kjell tycker att det känns bra att ha kunnat sätta ord på sin yrkesroll är de lite frustrerade över att vara tillbaka efter den tre månader långa tjänstledigheten de hade medan de skrev rapporten. De ser klarare nu, som Kjell uttrycker det, och inser att det inte är lätt att förändra:

— Det här jobbet är ett okonventionellt — men mycket avancerat — jobb. Det finns inga riktiga mallar för hur man ska arbeta och det är det som gör det så fascinerande och svårt. Men vården måste förändras på något sätt. Det är ohållbart som det är på väg och redan är idag.