Moa Berggren har tillsammans med fem andra tjejer sommarjobbat som ridledare på ett läger utanför Kristianstad. Arbetsdagarna kunde bli upp till 15 timmar långa. De arbetade i regel 17-18 dagar i sträck innan de fick någon ledighet.

Arbetsplatsen saknade kollektivavtal och den muntliga överenskommelsen om sex dagars arbete i veckan visade sig inte vara något värd.

När Moa väl fick ett par dagars ledighet kände hon att hon inte skulle klara av att fortsätta arbeta under de villkor som gällde. Hon gjorde då som så många andra ungdomar den här sommaren — hon ringde LO:s sommarjour.

— Jag hade hört om LO:s telefonlinje på radio så jag ringde dit och frågade om man verkligen fick jobba så många timmar och så många dagar i sträck. Och när jag fick bekräftat att vi jobbade under olagliga former blev det en helt annat grej. Då ville jag inte vara med på det längre, säger Moa Berggren.

Efter att tjejerna slussats vidare till Kommunals sektion 43 i Kristianstad beslöt de sig gemensamt för att lämna arbetsgivaren.

Ingen av ridledarna är medlem i facket. Men Kommunal engagerar sig allt oftare i icke-medlemmar.

— Alla på sektionen har verkligen stöttat oss och gjort oss starka. Det är vi som har drivit processen även om de har hjälpt oss med hur vi ska gå tillväga. Jag tror att det är jätteviktigt att ungdomar får en positiv bild av facket, och att man får hjälp. På lång sikt gör det fackföreningarna starkare eftersom det självklart motiverar oss att senare gå med i facket.

Tommy Nilsson, sektion 43 i Kristianstad, menar att arbetsgivaren gjort sig skyldig till brott mot arbetstidslagen, och har anmält hästgården till Arbetsmiljöverket.

När tjejerna kontaktade sektionen avbröt han sin semester för att engagera sig i deras fall och med rent praktiska saker som var de skulle bo efter att de lämnat hästgården. Han tycker det är självklart att Kommunal engagerar sig i personer som inte är medlemmar. Fallet med Moa Berggren och hennes kolleger är bara några av de ungdomar som sektionen arbetat för under sommaren.

— Om facket vill värva ungdomar måste vi ställa upp för dem. Vi måste visa att vi står på deras sida. Ska man klara rekryteringen framöver måste man jobba på det sätt som vi gör. Jag ser det som fackets uppgift. Ska vi vara en kamporganisation är det enda sättet att arbeta.

Frågan om vilka arbetstagare Kommunal ska ställa sig bakom är oklar och engagemanget för icke-medlemmar skiljer sig från sektion till sektion. Många tycker som Tommy Nilsson att det är självklart att ställa upp för ungdomar som exploateras. Eleonor Wikman, ombudsman i Kommunal Västmanland, är en av dem:

— Vi har haft sådana fall under sommaren. Även om de inte är medlemmar ska de inte behöva utnyttjas. Vi måste vara med och sätta gränsen för hur arbetsgivare kan utnyttja ungdomar.

Andra ser ett problem med att medlemskapet på så vis devalveras samtidigt som arbetsuppgiften skulle bli enorm — ombudsman Claes Bloch i Skåne hör till dem:

— Om vi skulle hjälpa alla ungdomar som har problem skulle det inte fungera. Då skulle vi få syssla med det på heltid, vi skulle bli överhopade. Vi skulle aldrig klara det. Vi har bara möjlighet att engagera oss i de solklara fallen.

Att det är det personliga engagemanget som avgör vilka som får hjälp leder till osäkerhet — både bland medlemmar, icke-medlemmar och inom facket.

Fredrik Runsiö, ny chef för Kommunals medlemsutveckling, får reda ut hur Kommunal egentligen ska arbeta.

Vad har Kommunal för policy när det gäller att aktivt hjälpa icke-medlemmar?

— Vi har ingen riktig policy för det. Normalt har facken varit ganska snåla med det och levt efter principen att man ska vara till för medlemmarna. Men jag tror att man har förstått att det inte är den bästa reklamen för facket att hårdra den linjen. Ser man långsiktigt är det viktigt att ungdomar har en positiv bild av facket oavsett vad de har tänkt jobba med i framtiden.

Kommunal har ju tidigare engagerat sig i fall med personer från andra länder som arbetat här i Sverige. Gäller den här policyn även för dem?

— Det skulle jag säga att den gör. Det handlar ju i båda fallen om personer som varken känt till facket eller haft möjlighet att gå med tidigare. Och då tycker jag att den riktiga bedömningen blir att stötta personerna.

Kommer det att bli vanligare framöver?

— Jag tror att man måste ha med det i beräkningen om man vill skapa goodwill kring den fackliga verksamheten. Men jag tror att vi måste ha mer diskussioner om hur vi ska förhålla oss, för man kan se att vi har ett problem där.

Var kommer gränsen att gå?

— Att bemöta någon som hör av sig med ett problem med attityden att ”vi hjälper inte dig eftersom du inte är medlem” kan inte vara rätt sätt. Men i fall där personer har arbetat i många år och valt att stå utanför facket så ska man se till att den skriver på en medlemsansökan innan man ger någon hjälp. Och för att kunna representera någon rättsligt krävs ett medlemskap.