Själv växte jag upp på landet där det var så lite folk att man inte hade råd att hålla sig med fraktioner. FNL-grupp var vad som gavs, men det gick an att både protestera mot kriget i Vietnam och att åka på logdans arrangerad av Centerns ungdomsförbund.

Några år senare, i Stockholm, blev det mer renodlat. Eftersom jag aldrig varit någon bra föreningsmänniska och har svårt för både stormöten och demonstrationståg rörde jag mig i utkanterna, men hade aktiva kompisar i de flesta små bokstavspartier.

Såg dock inte mycket av bylsighet, mah-jongkläderna hade få råd med, majoriteten hade jeans och billiga blusar från Hennes och vi åt lövbiff oftare än linser.

Men det fanns inslag i tidsandan som var svårare att svälja. För mig som kom från arbetarmiljö tog det emot att acceptera glorifieringen av arbetarklassen.

Medelklassens och överklassens barn talade med stor bokstav om Arbetare och ville inte höra talas om att det faktiskt fanns skitstövlar också, på fabriksgolven.

Bland det tokigaste inom det som ”ibland orättvist” kallades tokvänstern, var när ett hysteriskt arbetarperspektiv skulle läggas på precis allt.

Och det där spred sig, utanför innersta vänsterkretsarna.

Minns en riktigt obehaglig recension i en vanlig morgontidning, där poeten Göran Sonnevi läxades upp för att han inte ägnat sin senaste diktsamling åt att hylla arbetarklassen.

Jag har aldrig ångrat de vänsterglödande åren, med om än naiva, så idéer om en mer rättvis värld och definierar mig fortfarande som vänster samt
— feminist.

Det är därför med oro som jag känner igen de revolutionsromantiska dragen från vänsterns guldår, i somlig feminism idag. Den där kvinnor, likt arbetare, förses med stor bokstav och godhetsstämpel. Idag kan jag ju se hur vänstern ovanifrån osynliggjorde vanligt folk, avindividualiserade dem till ett suddigt kollektiv av förtryckta.

Kanske är det därför jag reser ragg mot martyr- och offerfeminism. Den som lägger kollektiv skuld på alla män för vissa mäns våld mot kvinnor. Vilket är ungefär lika logiskt som att ställa alla invandrare till svars för brott som begås av kriminella invandrare.

Nä, jag är inte omedveten om patriarkala strukturer, kvinnolöner och våld mot kvinnor. Men jag är rädd för att det blir svårt att komma åt faktiska orättvisor genom att inta offerpositionen.

Mycken vänsterideologi havererade i sekterism, virrpanneteorier och inskränkthet. Det börjar tyvärr finnas skäl att hålla tummarna för att inte feminismen drar i väg åt samma håll.

MarieLouise Samuelsson är frilansjournalist, med speciell inriktning på kultur, politik och forskning.