Tröstlös, modlös, dystergök

går och rotar i

världens alla sopetunnor

Fiskar upp

svält och död och fattigdom

sotsvarta lungor och avskurna tungor

Han gråter belåtet över

mänskans dumhet

och alla falska ord

Och under nästa lock

han kanske äntligt ska finna

sin tysta och förtvinade jord

Då kan han le en smula

och triumferande säga:

”Va´ va´ de´ ja´ sa?

Minsann så de´ ble´ vårt

sista fyrfaldiga

hurra-hurra-hurra-hurra!”

Han sätter sig drömmande

på en spetsig sten och

känner i rövva mineralernas hämnd

Det är som om blodet och smärtan

vore en existensens härliga gåva

från helvetet sänd

Då, som från en annan värld, han hör

ett barn ropa leka, leka, leka,

spela fotboll, slå kullerbyttor, vara glad!

Tröstlös, modlös, dystergök börjar åter gå

Vad är det för mening med nånting slikt

som stoj och skratt och skrik

när miljontals sopetunnor stå på rad?