Djupaste sorg

till ljusaste glädje

När jag satt med munnen öppen
och var en sten
och inte visste om jag vågade

le,

då Du sjöng
och jag brast och jag brast
och mitt skratt steg mot taket
och där blev det kvar
och Du är kvar
och allt är klart och lysande som solen.