En unionsmedborgare som arbetar i Sverige har med EU-lagstiftningen samma rättigheter som alla andra i landet. Det beror på att trygghetssystemen är kopplade till arbetet och inte till bosättningen. Har man ett jobb får man alltså bosätta sig här med sin familj och får samma rättigheter vad gäller skolgång, bostad och sociala förmåner.

Men definitionen avvem som kan räknas som arbetstagare är inte klart formulerat i EU-lagstiftningen (det är det inte heller i den svenska).
Det är därför det blivit ett sådant prat om ”tiotimmars-regeln”. Och det är bakgrunden till att regeringen ville införa övergångsregler för fri arbetskraft.

Regeln bygger på ett rättsfall i EG-domstolen, vilken kom till slutsatsen att personen i just det fallet kunde räknas som arbetstagare trots att arbetet bara gällde tio timmar per vecka.

Vad regeringen varnat för är att detta kan utnyttjas av arbetsgivare.
Om de anställer en person till låg lön eller få timmar, kan den personen sedan få tillskott från socialförsäkringssystemet för att klara sig.

Flera jurister menar däremot att oron är obefogad och har kallat det ”politiskt hjärnspöke”.

– Det finns ingen allmän ”tiotimmars-regel”. Den bygger på ett rättsfall som är 25 år gammalt och det är långdraget att därifrån dra slutsatsen att det är en allmän rätt att bli försörjd när man jobbar så få timmar. Det är klart överdrivet, säger Ulf Bernitz, professor i europeisk integrationsrätt.