Alla ägnar sig åt den med förkärlek.

Det är ett tema med oändliga variationer,

men temat är alltid detsamma:

ju värre det blir, desto större envishet och energi.

”Envis som synden” heter det,

men den synden är en baggis

mot den ständigt tilltagande frenesin

i en överarbetning som en gång har börjat.

En poet kan fila på sina rader tills ingenting är kvar

och är ändå inte nöjd.

Målare smetar centimetertjockt på sina dukar utan att det blir bra,

och kvinnor gör det på sina ansikten.

Skulptören hackar sönder sin staty hellre än att den någonsin blir färdig,

Dostojevskijs romaner blev aldrig fullbordade hur långa de än blev,

och arbetsnarkomanen ska vi inte tala om,

som bara lever för att göra det värre för sig själv.

Muslimska fanatiker bombar sina egna,

som om de inte var tillräckligt bombade redan,

och politikerna håller bara låda tills skinnklådan blir skinklåda;

matvraken äter ihjäl sig, och annorexisterna svälter ihjäl sig.

Hela världen är bara en enda omfattande överarbetning

som till råga på eländet aldrig ens blir klar

utan bara blir värre hela tiden.