De strejkande kommunalarkvinnorna i Rinkeby i nordvästra Stockholm hade högljudda demonstrationer, de ville att lönekampen skulle synas och höras. När Kommunalarbetaren träffade dem strax efter att strejken var slut gav de uttryck för stor besvikelse.

Huvudskyddsombudet Riita Eddib berättade då att hon skulle spara sin röda jacka som ett minne och berätta om strejken för sina barnbarn.
— Först förstod vi inte att strejken var över. Det tog tid tills man landade. Alla 140 barnskötarna var med och strejkade, sen var alla borta. I början var folk så besvikna att de skulle ur facket, säger Riita Eddib.

Men det blev inte så. Medlemmarna stannade kvar, frustrationen och ilskan över avtalet förvandlades till fortsatt kamp.

— Vi var 20 arbetsplatsombud och på ett år blev vi 11 fler, i Rinkeby har Kommunal 31 arbetsplatsombud idag. Medlemmarna är mer aktiva nu än vad de var före strejken. De vill vara med och påverka på sina arbetsplatser.

Också förhandlingsteamet växte sig starkare. De har fördelat ansvaret så de 10 i förhandlingsteamet ska arbeta med den yrkesgrupp de behärskar bäst. Varje yrkesgrupp förutom personliga assistenter är representerad.

De har haft en studiecirkel för att lära sig att förhandla med arbetsgivaren. Det är den största satsningen sedan strejken. En fyrsidig enkät ska skickas till alla kommunalare som arbetar i Rinkeby. Målet är att få ett underlag om förhållandena på de olika arbetsplatserna och sedan använda sig av det under löneförhandlingarna.

— Vi vill inte bara acceptera arbetsgivarens bud. Vi kommer att direkt förhandla med arbetsgivaren, då är det bra att veta hur de ser ut på de olika arbetsplatserna, vilka kurser medlemmarna har gått på eller om de har fått större ansvarsområde. Sånt ska synas i lönen, säger Riita Eddib.

— I förhandlingarna för 2004 yrkar vi på fem procents lönehöjning för alla medlemmar, och minimilönerna ska bli 15 000. I förra årets avtal fick undersköterskor och vårdbiträden fem procent, medan vi inom barnomsorgen hamnade på 3,74. Den lägsta lönehöjningen garanterade 350 kronor.

I grunden kan man inte säga att förra årets avtal var bra, påpekar Riita Eddib, eftersom strejken handlade om 5,5 procents lönehöjning och så högt fick ju ingen. Men allt över 3,6 känns ändå okey.
Höjda lägstalöner till 14 000 kostade inte arbetsgivaren mycket, enligt Riita Eddib: Det var mellan 10 och 15 i Rinkeby som påverkades. Barnskötare som har jobbat länge och de oprioriterade grupperna hör till förlorarna i det nya avtalet.
För Jane Engberg, undersköterska på ett ålderdomshem i Rinkeby Servicehus, kändes det konstigt att tillhöra den prioriterade gruppen trots att äldreomsorgen inte var med och strejkade.

— Vi stödde dem som strejkade, men visst är det märkligt att inte få strejka och sen få den största lönehöjningen. Jag är nöjd, jag fick 950 kronor mer i månaden före skatt. Men jag tänker på dem som har jobbat i många många år. De borde ha fått mer eftersom nyanställda hinner ifatt de äldres löner bara på några år.

Även om Riita Eddib säger att strejken känns avlägsen återkommer hon gärna till den.

— Vi var så himla starka, jag har varit med om något helt nytt i mitt liv. Jag tycker att man borde ha tagit ut bussarna och tunnelbanan i strejken. Det hade hjälpt oss mer.

Hon berättar om de två oorganiserade strejkbrytarna inom barnomsorgen, som efter strejken fick samma löneförhöjning. När kommunalarna protesterade fick de svaret att ingen skulle särbehandlas.

Inför de nya löneförhandlingarna säger Riita Eddib att hon helst vill slippa prata om ronder hit och dit eftersom resultaten av förhandlingarna ser så olika ut i de olika stadsdelarna.

— Vi måste kämpa vidare och tillsammans är vi starka, säger Riita Eddib, och ser fram emot en ny lönekamp. 

Så mycket tjänade de på strejken

Riita Eddib hade 18450 fick 550 kronor i löneökning

Jane Engberg hade 17350 och fick 950 kronor i löneökning