Ni glömmer väl inte mig? Oroliga gamla som ringer och grinar i telefonen. Tjockt med dammlager och badrum som luktar illa hemma hos brukarna. Frukost klockan halv elva, lunch klockan halv tre. Brukare som får ligga i sängen hela dagen.

— Vi fick avboka duschningar, slutade städa trots att vi har många astma- och KOL-patienter, vi ställde in promenader, inget sällskap vid måltider, utebliven handling, ingen ordentlig tillsyn. Vissa dagar hann vi inte ens ringa för att berätta att tillsynen var inställd. Det säger Elisabeth Liedholm, undersköterska i Salabacksgruppen.

Arbetskamraten Annette Höglund berättar om ett annat varningstecken på att det inte stod rätt till. Hon kände sig avtrubbad. Hon upptäckte att hon hade börjat förlora empatin för de gamla.

— Jag gjorde det mest nödvändiga som jag hann med, sedan var det bara att skynda sig därifrån. Ibland avbröt man en gamling mitt i en mening för att man måste gå.

Vården och omsorgen de gamla fick var inte den de hade fått beviljad. Personalen i Salabacksgruppen kunde inte längre ägna sig åt sitt yrke med stolthet.
— Vi kunde inte se de gamla i ögonen längre, säger de idag.

En redan ansträngd arbetsmiljö blev värre under hösten 2003, när två grupper slogs ihop till en samtidigt som arbetsstyrkan drogs ned med 10 procent. Sjukfrånvaron ersattes inte med vikarier. Trots detta fortsatte kommunens biståndsbedömare bevilja brukarna den vård de hade rätt till, utan att ta hänsyn till att det egentligen inte fanns tillräckligt med personal.

— Det är att ljuga folk rätt upp i ansiktet. De blir beviljade hjälp att få gå på promenerad. Då tror anhöriga att de också får den hjälpen. Men så blir det ju inte, säger Anne-Charlotte Eklund, undersköterska.

Hemtjänsten i Salabacke har arbetat med en ny tidsräkning som heter procapita sedan omorganiseringen i höstas. De har fått färdiga mallar med standardiserade tider att arbeta under.

• Tillsyn 10 minuter.

• Handling 30 minuter
.
• Dusch 30 minuter.

• Bädda sängen 5 minuter.

— Tillsyn är ett luddigt begrepp överhuvudtaget. Ska vi smyga in och titta på personen? Eller ska vi höra hur hon egentligen mår? Hjälpa med att byta en blöja eller kanske göra i ordning mellanmål? Hur ska detta gå till på 10 minuter, undrar Elisabeth Liedholm.

Likadant är det med handlingen och duschningen, menar de. Hur lång tid olika sysslor tar måste utgå från den person man hjälper och inte från en tidsräkning som någon för dem okänd har kommit fram till.

Dessutom har de inte tid inräknad för gång och restid mellan brukarna, trots att de hjälper ett 100-tal som bor utspridda i Salabacke.

— Vi har räknat ut att varje arbetsdag, all dag- och kvällspersonal inräknad, går 17 timmar åt att gå mellan brukarna. Den tiden finns inte inräknad och tas alltså från brukarna, säger Annette Höglund.

Till detta tillkommer de vanliga arbetsuppgifterna med kontaktmannaskap, se till trygghetslarmen, omprogrammera dem om så behövs, hålla brukarpärmen aktuell, lämna in cyklar på reparation.

— Hela hösten talade vi med våra chefer för att få dem att inse att det här inte gick ihop. Och för att få en förändring i gång, säger Elisabeth Liedholm.

I december bestämde de sig för att börja skriva avvikelserapporter. Eftersom det inte fanns tid för det under arbetsdagen, stannade de kvar på kvällarna efter arbetstiden för att skriva avvikelserapporterna. På två månader blev det 200 rapporter. Inte heller avvikelserapporterna ledde till någon förbättring. De såg ingen ljusning. Och bestämde sig för att göra en Lex Sarah-anmälan.

De 17 i hemtjänstpersonalen i Salabacksgruppen hänvisade till att de återkommande bristerna i den dagliga omvårdnaden ledde till vanvård och en anmälan var därför befogad.

— Våra chefer träffar inte de gamla. Det är vi som måste svara på deras frågor och möta deras oro. Det räcker inte med att få en till personal. Det måste bli en radikal förändring, säger undersköterskan Annette Höglund.
— Det måste mera pengar till äldreomsorgen. Kommunen bygger Musikens hus för 550 miljoner. Det är en halv miljard, kunde inte vi ha fått lite av de pengarna? Om politikerna hade frågat Uppsalaborna hade många sagt nej till sådana skrytprojekt, tillägger Anne-Charlotte Eklund.

Salabacksgruppen har varit i kontakt med sitt fackliga arbetsplatsombud, men berättar att de inte har kontaktat sin avdelning Kommunal Uppsala, trots att de anser att de skulle ha behövt stöd.

— Att vi inte har kontaktat dem är illa. Men de borde ha hört av sig till oss åtminstone nu, säger Annette Höglund.

Några veckor senare berättar Tommy Olsson från vårdteamet i sektion 2 i Kommunal Uppsala att han nyligen har besökt Salabacksgruppen. Han påpekar att det är viktigt att komma ihåg att facket är medlemmarna och att situationen i Salabacke är långt ifrån unik för äldreomsorgen i Uppsala.

— Vi har uppmanat Salabacksgruppen att förutom att skriva avvikelserapporter också skriva arbetsmiljökonsekvens, de måste dokumentera hur de mår av att vara stressade på arbetet. Man känner inte till lagar och avtal längre i Uppsala kommun. Utan de vill bara spara pengar.

Hemtjänstpersonalen i Salabacksgruppen har nu fått respons ifrån biståndschefen. De har fått mer tid beviljad. Det är också på gång med att tjänster som städning, tvätt och handling ska läggas ut på entreprenad.

— Vi gör en bedömning om pengarna efter en förhandling med producentenheten. De får ett uppdrag som bygger på rimliga förutsättningar. Vi har tagit vårt ansvar när Salabacke kom till vår kännedom. Vi har gjort vissa förändringar i biståndsbedömningen. Nu får de mer pengar till en del ärenden. Det är också en fråga om hur man fördelar resurserna, säger Tommy Winberg, äldreomsorgschef i Uppsala.

Kraften att orka arbeta kvar och ifrågasätta har personalen på Salabacke hämtat ur gemenskapen i arbetsgruppen, det är de överens om.

— Vi har bra sammanhållning, vi skrattar och trivs bra ihop. Det vill vi ha kvar, säger de i munnen på varandra. Vi tycker om vårt jobb och vi vill känna oss stolta över vårt arbete.