Socialantropologen Fanny Ambjörnsson ville få svar på frågan hur man egentligen blir tjej. Vilka ideal och krav finns det idag för unga tjejer att förhålla sig till? Under ett år följde hon tjejer i två olika program i en gymnasieskola utanför Stockholm. Ett
yrkesförberedande respektive ett studieförberedande program.

Kvinnlighet skapas av samhällets normer kring hur en tjej bör bete sig och se ut. Men också utifrån tjejernas klassbakgrund, etnicitet och sexuella tillhörighet. Idealen som tjejerna hela tiden måste förhålla sig till handlar om utseende och sexualitet. Men också om hur mycket plats en ung tjej får ta och hur mycket hon får ge uttryck för sin personlighet utan att hon upplevs som besvärlig eller annorlunda. Vattendelaren går ändå via tjejernas klassbakgrund, menar Fanny Ambjörnsson.

De arbetarklasstjejer hon mötte tillät sig att ta större plats, var mera högljudda och sexuellt mera utagerande. Men det gav dem också sämre status. Medelklasstjejerna försökte däremot leva upp till idealen i större utsträckning, samtidigt som de också riktade mera öppen kritik mot dessa ideal.

Hur blir man tjej?
— Att man är tjej är inte något enkelt och självklart. Utan som tjej måste man hela tiden göra saker så att man också uppfattas som tjej. Om man går klumpigt, låter bli att raka sig på rätta ställen, om man sitter bredbent eller talar för högt och för mycket. Då kan man falla utanför ramarna för hur man förväntas vara som tjej. Samhället har satt regler kring hur tjejer ska vara som kommer från massor av håll.

— Som tjej ska man vara öppen, empatisk, tolerant och vänligt inställd. En tjej ska ta plats men lagom mycket. Hon ska ha smink men inte allt för mycket, skratta men inte alltför högt. Dessutom ska tjejer vara attraktiva i killars ögon men inte vara alltför sexuellt tillgängliga.

Varför är det så svårt att leva upp till kraven?

— Därför att normer är flyktiga, de rör ju hela tiden på sig och ändrar sig. De står hela tiden i relation till det man inte bör vara. Ta till exempel det här med att vara sexuellt tillgänglig.

Dagens unga tjejer behöver inte vara avhållsamma. De ska vara sexuellt tillgängliga och attraktiva för killarna men inte alltför tillgängliga. Unga tjejer förväntas ha viss erfarenhet av sex, men då ska sexet vara med en pojkvän eller hon ska åtminstone ha varit kär. Normen är hela tiden den heterosexuella. Och de tjejer som säger att de har haft sex med en kille bara för sexets skull får lätt ett rykte om sig att vara en lite sämre sort.

Du skriver att tjejerna från medelklassen och arbetarklassen lever olika liv och att synen på hur man ska vara som tjej är olika hos grupperna.

— Från början ville jag skildra hur normer kring kvinnlighet skapas. Jag hade inte tänkt i klasstermer. Det är klart att jag var medveten om klasskillnader utifrån min egen uppväxt som akademikerbarn i en arbetarklassmiljö. Men klasskillnaderna mellan de som gick på studieförberedande respektive yrkesförberedande linjer var så synliga att det skulle vara korkat att låta bli att göra en jämförelse utifrån klass. Det var så tydligt att normerna kring kvinnlighet och sexualitet var helt beroende av klass.

Menar du att vi blir olika kvinnor utifrån vår klasstillhörighet?

— Ja. Det handlar t.ex. om hur man förhåller sig till de olika normerna. De medelklasstjejer jag mötte klarade bättre att leva upp till normerna, eftersom normerna har skapats hos medelklassen. Arbetarklasstjejerna var upproriska mot idealen därför att de varken kunde eller ville leva upp till dem. Medan medelklasstjejerna kunde vara kritiska mot idealen om hur man ska vara inom sin tjejgrupp var arbetarklasstjejerna mer öppet upproriska och kritiska.

När du säger att medelklasstjejer klarar att leva upp till normerna bättre kan det i sin tur uppfattas som en kritik mot arbetarklasstjejerna?

— Unga tjejer hittar olika strategier utifrån sin klass. I samhället har tjejer från arbetarklassen en svårare position. Personligen ser jag det som sunt att strunta i normerna så som arbetarklasstjejerna gjorde. Det var befriande att se det. Däremot finns det en fara i att romantisera deras sätt att vara kritiska. Därför att de också förlorade i status genom sina sätt att vara. De fick till exempel sämre betyg för att de vägrade att sitta tyst i klassrummet.

Feministisk sett är arbetarklassens strategi mera upplyftande. Medan medelklasstjejernas kritik av normerna inte syntes lika tydligt.

Hur lyckades du komma tjejerna så nära?

— Vissa kom jag naturligtvis närmare än andra. Men det gick förvånansvärt bra att få kontakt. Jag var med dem både i skolan och på fritiden. Jag blev som en blandning mellan en ung lärare och äldre ungdom, ungefär som en storasyster. På det sättet var det tacksamt.

Tjejerna ur medelklassen var välkomnande på ett sätt som jag kände till. De ville gärna att jag skulle komma hem till dem och se hur de bodde. De sa: ”du vill väl egentligen bara vara med oss”. Det var en tydlig avspegling av deras självbild.

Arbetarklasstjejerna var skeptiska i början. De tycktes inte bry sig om att jag var där. Samtidigt som de var stolta över att jag hade valt deras klass. När jag var med tjejerna låtsades jag inte vara något som jag inte var. Jag var inte fördömande och till slut vande de sig vid att jag var där och de anförtrodde sig. Jag blev kompis med de flesta av dem, men det tog längre tid. Skillnaden är att de till exempel aldrig skulle ta sig friheten att göra om mig eller pressa mig, som medelklasstjejerna gjorde på skoj, eller pressa mig på min feminism.

Hur var de unga tjejernas syn på feminism?

— Jag var förvånad över hur feministisk medvetna både tjejgrupperna var. De hade en likartad feministisk analys. Den gick ut på att tjejer har det taskigare med sämre löner och svårare villkor. Men arbetarklasstjejerna var obenägna att prata i termer av feminism. Det var en påminnelse för mig om feminismens gränser. Kan inte feminismen tilltala dessa tjejer som var väldigt feministiska i sina handlingar, måste feminismen ändra sig.

Vad är dina slutsatser?

— En viktig slutsats är att återinföra klassperspektivet i feminismen. Man kan inte tala om att bli kvinna utan att tala om klass, etnicitet och sexualitet. Det finns en myt om att vi är fria och självständiga individer som kan göra egna livsval.

Att varje människas livssituation speglar hur mycket hon anstränger sig. Men så är det ju inte. Det är en idé sprungen ur en borgerlig ideologi. Jag tycker verkligen att det är dags att börja prata om klasstillhörighet igen.