De fattiga i Sverige har blivit fler och fattigare under hela 1990-talet och de ekonomiska skillnaderna har inte minskat i det nya årtusendet. Tvärtom har hushåll med redan höga inkomster fått det ännu bättre medan de med de lägsta inkomsterna har fått det sämre ekonomiskt. Det berättar Rädda Barnen i sin årsrapport för 2003, Barnfattigdomen i Sverige.

En tillbakablick visar att den ekonomiska utsattheten ökade mellan 1990 till 1997 med stor arbetslöshet och neddragningar i den offentliga servicen. Skillnaderna i inkomst har ökat framförallt i storstäderna. Rädda Barnen har i tio år följt hur barnens situation ser ut i en tid av stora ekonomiska förändringar. Ekonomiskt utsatta hushåll betyder ekonomiskt utsatta barn.

– Om vi jämför Torslanda och Rosengård, två förorter i Göteborg var den ekonomiska fattigdomen sju gånger större i Rosengård än i Torslanda år 1991. Tio år senare hade den ekonomiska fattigdomen ökat till 17 gånger större i Rosengård, berättar Kalle Elofsson.
– De grupper som bäst behöver det har inte kunnat ta del av den ekonomiska uppgången.

För barn innebär ekonomisk utsatthet utanförskap i område efter område. De kan inte delta i aktiviteter, följa med utflykter i skolan, gå i den kommunala musikskolan eller följa med kompisarna och bada. Det är de direkta konsekvenserna.

Rapporten visar att barn från ekonomiskt fattiga hushåll är överrepresenterade när det gäller sämre hälsa, lägre utbildningsnivå, lägre löner när de börjar arbeta och de kan även ärva arbetslöshet.

– Ett stort ansvar för barnens välfärd tillfaller kommunerna. Eftersom stor del av barnens värld utspelar sig på kommunal nivå. Om en kommun drar in socialbidraget när barn sommarjobbar, som det hände förra sommaren, drabbar det direkt barnen. Eller att avgiftsbelägga skollunchen. Den kommunala musikskolans avgifter kan skilja sig med tusenlappar från kommun till kommun. Meningen med kommunal musikskolan var att samla barn avsett bakgrund. Idag förstärker de skillnaderna istället, säger Kalle Elofsson.