Äldre än jag känt mig,

var jag sällan,

yngre väl ingen.

Hur jag än såg på mig,

såg spegeln någon annan.

Glädjen springer ifrån.

Barn blir jag efter.

Tungt vandrar tanken,

tänker sig ej före,

aldrig efter, aldrig nu.

Kom livet någonsin?

Var var jag då?

Inte här och nu!

Var jag förr eller sen?

Öppnades aldrig dörren?

Så klagar jag fåfängt,

blir ingens tröst,

blir ingens lärdom!

Min egen förskyllan

förblir min levnads boja.