Ljust, tunt blask passar inte oss som är uppfödda på Skånerost. Mellanrostat kaffe blir sällan riktigt gott. Och helst ska man brygga det för hand, direkt ner i termosen. Kaffet ska vara hett.

På jobbet diskuterar vi huruvida kaffet smakar fylligare om filtret viks i kanten, före bryggningen, eller om det inte spelar någon roll. Problemet är nytt och intressant, i alla fall för mej.

Att fika utan att röka, kändes fullkomligt omöjligt på den tiden jag själv var slav under nikotinet. Men numera är jag helt oförstående till kombinationen kaffe-cigg och undviker de flesta ställen där röken ligger tät och giftig över gästerna.

En kopp kaffe hemma, eller på jobbet har sin charm, men att gå på fik med vänner är (bortsett från röken då) strået vassare, menar sociologen och socialpsykologen Frans Oddner, som skrivit en doktorsavhandling om nyttan med att sitta på kafé: Kafékultur, kommunikation och gränser. Att träffas på kafé är kravlöst, man kan prata om sig själv utan att stå till svars senare, du får vara den du är och behöver inte passa in i ett visst mönster, prestationer, mål och jobb är inte betydelsefullt. Det är småpratet som är det viktiga, säger han i Må Bra (februari 2004). Samtalet på kafé kan ge oss en parentes runt vardagslivets krav. På kafé är oenighet okej, vi får chansen att våga ifrågasätta varann lite mer, pröva tankar vi inte tidigare tänkt, och därmed förstå oss själva bättre.