Mitt i krisernas anstormningar

trampar man vatten i hotenas malstömmars ekorrhjul

och ser fram mot årsmötets Harmageddon som en giljotin

med sin tvättade hals.

Ej är det mycket att hoppas på

men mycket att stålsätta sig mot,

både järnbörd och jännätter, stålbad och durkslag.

I bästa fall klarar man av att uthärda det värsta

så att man överlever tills vidare i ännu en frist,

ännu en framflyttning av schavottbesöket,

det slutliga avträdets snöpliga snörpning,

det äntliga avskedets lättnad,

när man kommer ut och blir fri

och man prisar sig salig för att ha kommit undan.