Det var så hennes mamma hade sagt. Den gången när hon i telefon trevande försökte berätta att hon nog inte var som mamman trodde. Som alla andra hon kände. ”Du är mitt eget kött och blod. Om du är lycklig är jag lycklig”.

— Det viktigaste var vad mamma skulle tycka, säger Malin idag. Jag var orolig att mamma skulle bli ledsen, för hon är kristen och djupt troende. Alla andra struntade jag i.

Malin Nilsson. Undersköterska. Matte. Flickvän. Flata. Så skulle man kunna beskriva henne. Fast i vilken ordning man vill. Och så tatueringarna förstås, Malins stora hobby. Favoriten finns över hela vaden; en svart panter och en drake som brottas med varandra och en virvelvind bakom. Så har hon 16 till. Det är konst och ett sätt att smycka kroppen, tycker hon.

För två år sedan flyttade Malin från Umeå till Karlstad. Där hon mötte kärleken. Åkte hem och hämtade möblerna och sina hundar. Fick jobb på ett boende för dementa där hon trivs jättebra. Att jobba inom vården är lite av en familjetradition, Malins mamma är undersköterska, likaså fler i släkten.

— Det bästa med att vara undersköterska är att bara vara där och pyssla om de gamla. Det är klart att jobbet kan vara tungt ibland. Men jag har bra arbetskamrater, vi är i blandade åldrar.

Malin har varit öppen från dag ett. Arbetskamraterna frågade varför hon hade flyttat till Karlstad.

— För att jag har mött kärleken här, svarade jag. Då kom frågan automatiskt om vem han var. En tjej svarade jag. Jag har en tjej.

De nya arbetskamraterna tyckte att det var helt okej. Så tycker Malins familj också. Och hela släkten i Gällivare. Kan man ha sådan tur?

— Det låter som en solskenshistoria. Att alla tog det jättebra; mina föräldrar, mina tre syskon, kompisar. När jag kom ut för min familj blev allting mycket klarare liksom. Det var som om en tyngd hade lyfts bort från mina axlar. Man hade kommit ut.

För Malin hade kämpat emot ganska länge, ville inte se att det var tjejer som gällde. Det skulle vara så skönt att slippa vara annorlunda. Slippa gå mot strömmen. Men hon blev fruktansvärt förälskad i en tjej. Hon var 17 år och insåg att det inte gick att gömma undan sina känslor längre. Förälskelsen blev det inget mer med, men tack vare den tog Malin steget ut. Hennes pojkvän var den förste att få veta.

— I början kände jag mig som ensammast i världen. Det var viktigt för mig att det fanns andra. Eva och Efva står för styrka. De kom ut men behöll ändå sin integritet. Mian Lodalen likaså. De betyder jättemycket för unga lesbiska. Eva Dahlgren lyssnade jag på redan innan jag hade kommit underfund med att jag var lesbisk. Sedan hittade jag ny innebörd i hennes texter. Att de handlade om en kvinnas kärlek till en annan kvinna.

Och Efva Attlings silversmycke, presenten hon fick från sin mamma när hon fyllde 20, glänser i halsgropen. Förebilderna gav tröst, styrkan fick hon från familjens orubbliga stöd.

— Jag vet att familj och släkt har sagt att jag är helt normal. Förut var jag orolig för andra människors reaktioner. Blev jättenervös när jag skulle berätta. Men man ska bara köra på. Kan de inte ta det på rätt sätt är det deras problem.

Men Malin vet att det inte är lika lätt för alla. Hon har vänner som känner att de aldrig skulle våga berätta för sina familjer. Vänner som är övertygade om att deras föräldrar skulle förskjuta dem. Då brukar Malin säga till dem att det nog är bättre att bli förskjuten än att leva med en lögn. För homosexuell är man ju hela livet.

Och helt problemfritt är det inte heller för Malin. När hon jobbade som personlig assistent talade brukaren om för Malin att han inte tyckte om homosexuella. Hon fick sluta på det jobbet.

— Det var pressat mellan oss hela tiden och till slut ville han inte ha mig, jag tror att det berodde på min läggning.

Vanligtvis berättar inte Malin för brukarna att hon är flata. Det är en fråga om avvägning, menar hon. Det händer också att arbetskamrater skämtar om homosexuella. Men skämten är inte roliga alls, snarare kränkande och jobbiga.

Att leva öppet är att komma ut varje dag, ibland flera gånger om dagen, konstaterar Malin. Människor har en vana att ta för givet att alla är heterosexuella. Att berätta, förklara och också försvara sig är en kamp. Något som heterosexuella slipper.

Malin tänder ännu en cigarett, blåser röken mot kaféväggen i turkos och berättar om den gången när hon och hennes förra flickvän var hos husläkaren. Flickvännen hade fått halsfluss och Malin berättade för läkaren att hon kunde ha smittat henne.

— Vem är du då? Frågade läkaren.

— Hennes flickvän.

— Du är mannen i förhållandet förstår jag.

— Sedan berättade läkaren att han inte trodde att kvinnor skulle klara sig utan män, berättar Malin.

Det är en fördom Malin möter ofta. Det är vanligt. Väldigt vanligt att människor som inte känner henne alls ställer intima frågor om hennes sexliv. Frågar vem det är som är mannen i förhållandet, om hon överhuvudtaget har testat att vara ihop med en kille. För då skulle hon nog ändra sig.

— Jag är kvinnan i förhållandet. Den andra kvinnan. Det verkar som att två kvinnor inte kan klara sig utan något manligt i folks ögon. Folk ställer dessa frågor till mig utan att känna mig.

— Jag hade världens bästa pojkvän. Men mitt hjärta ville annat.

Livet i Karlstad trivs Malin bra med. Det är en stor, homovänlig stad. Det finns en gayklubb, där har hon inte varit ännu. Och en av kyrkorna har regnbågsgudstjänster. På stan kan hon gå hand i hand med sin tjej, det händer att folk tittar, men Malin har inte varit med om några direkta påhopp. Karlstad är bra, men hon saknar hemmet. Född och uppvuxen i Gällivare saknar hon snön, kylan, de fina backarna att åka snowboard i, de ljusa sommarnätterna, sjöarna, fjällstugan, familjen.

— Titta bara ut. Det är mitt i vintern och ingen snö! Utbrister hon.

Hade det funnits ordentligt med snö och en bra backe i närheten hade hon tagit sin snowboard och skyndat sig dit.

1979 togs lagstiftningen om att homosexualitet var en sjukdom bort. Samma år föddes Malin. Mycket har blivit bättre sedan dess. Samhället är mera öppet men fortfarande har inte homosexuella fullvärdiga medborgerliga rättigheter, menar Malin. Hon tror på feminismen och kallar sig för feminist. Hon anser att feminismen har breddat vägen även för flatorna.

— Men det viktigaste för mig är att vara flata. Min identitet som flata har blivit allt viktigare med åren. Där vill jag göra en insats.
Därför pratar Malin öppet om sin homosexualitet.

— Jag vill visa att vi inte är annorlunda. Jag tänker inte på att jag är annorlunda. Ett homosexuellt par är som vilket annat par som helst, med samma glädjeämnen och bekymmer. Det är andra människors blick som gör att man känner sig annorlunda.

— Homosexualitet, säger Malin, handlar om kärlek. En kärlek som prövas lite mer. En kärlek som man måste försvara lite mer.

En tolerant värld där människor får vara det de är, det är Malins dröm om framtiden. Kanske jobbar hon bara med sin kennel då. Föder upp ännu fler tibetanska shih-tzu hundar. Stora hundar med små format. Helst bor hon på landet nära till skogen. Helst med en bra fiskesjö i den. Helst med sin tjej.