Vi tog emot dig med öppna armar, arma du som kom från ett krigshärjat land.

Du är både ledsen och glad, på samma gång…

Glad över att slippa leva under ständigt hot, höra bomb larmen gå.

En rädsla så stor, så ditt blod frös till is. Glad över att komma till ett land, där alla tas emot med varlig hand.

Ledsen över allt du lämnat, din familj, dina vänner, ja hela ditt livs historia. En historia som nu bor i ditt hjärta tillsammans
med kylan som sakta tränger sig in.

DEN, kylan, äter sakta men säkert upp dig utifrån och in. En kyla vi tror oss förstå, men den är bara DIN!

Vi tog emot dig med öppna armar och lät dig invaggas i en förhoppning om ett liv. Ett liv som inte skulle kännas som striden mot en
kniv.

Men idag, efter fyra år på en förläggning, mal frågan i ditt huvud: Hur många gånger skall kniven skära av min förVÄNTANsfulla
tråd?

Svaren blir nej och frågorna fler. Det enda jag vet är att jag aldrig kommer att få samma möjligheter som er.

Vad jag vill är det ingen som frågar, jag drömmer mina svar och livnär mig på dem.

För att orka vänta, vänta på att åter få tillhöra och beröra. Att bli sedd som en fullvärdig individ, inte som någon som försöker
överleva bredvid…

Bredvid i ett land med öppna armar.