När Magic Maids intar scenen på Upsala Stadsteater står arbetets villkor i fokus. De jobbar på städfirman med samma namn och ingår i pjäsen ”Barskrapad”.

Den handlar om taskiga löner och dåliga arbetsvillkor. Om kampen mot den egna kroppen när den säger ifrån och rädslan för makten i form av chefen.

I publiken sitter ett tjugotal städare, vårdbiträden, undersköterskor och barnskötare. De skrattar åt arbetsledaren på scenen, som berättar att vatten överhuvudtaget inte är något man ska använda när man städar. Vad som gäller är rengöringsmedel. De fnissar när Barbara som har huvudrollen beskriver hur skitig en toalett egentligen kan vara, samtidigt som hon rör runt med toaborsten i stolen.

— Det kändes som när jag såg Carin Mannheimers ”Solbacken” på tv — man känner igen sig. Som i scenen med toaletten, man får ju ta skiten efter andra. Så är det ju även om man vänjer sig vid det. Alla som inte förstår hur vi har det borde se den här, säger Jorunn Meland.

Hon är vårdbiträde på demensboendet Myrbergska gården i Uppsala. Tillsammans med sina arbetskamrater har hon och en del andra inom Kommunal-yrken i Uppsala blivit inbjuden för att se några scener som repeteras ur ”Barskrapad”. Pjäsen bygger på en bok av amerikanska Barbara Ehrenreich, en journalist som arbetade sig igenom ett antal låglöneyrken i USA och sedan skrev om det.

Barbara jobbar som servitris, vårdbiträde, städare och affärsbiträde. Ofta har hon två arbeten samtidigt eftersom de dåliga lönerna gör det omöjligt för henne att överleva på endast ett jobb.

— Jag har städat i en privat städfirma. Det var jättedåligt betalt. Särskilt om man jämförde hur mycket jag tjänade med vad städfirman tog betalt för tjänsten. Jag jobbade natt inom vården plus städjobbet, så jag vet vad jag talar om, säger Jorunn Meland när hon och de andra i testpubliken snackar med skådespelarna efteråt.

Vårdpersonalen från Myrbergska gillar ”Barskrapad” och börjar direkt prata om när de ska kunna komma iväg för att se den färdiga föreställningen. De gillar att den handlar om verkligheten. Framförallt gillar de att pjäsen är rolig, och att arbetskompisarna i pjäsen har roligt tillsammans trots att de verkligen sliter i sina arbeten.

— Så är det i vårt jobb också. Man måste skratta på jobbet, det är det som gör att man orkar med, förklarar gänget för Anna Carlsson som har huvudrollen i pjäsen.

Under den politiskt medvetna vågen på 1970-talet var det mer regel än undantag att teatergrupper höll samtal med publiken efter föreställningarna. De ville ha en nära kontakt och jobbade ofta journalistiskt för att kunna berätta sina historier så sanningsenligt som möjligt.

Idag är det dokumentära tillbaka i kulturen. Men går det att jämföra med 70-talets politiska teater? Rikard Hoogland, doktorand i teatervetenskap, tycker inte det. Han menar att teatern idag mer diskuterar än ställer krav på att samhället måste förändras.

— Man ser skillnaden mellan då och nu i att man idag sätter upp en amerikansk pjäs som skildrar amerikanska förhållanden. På 70-talet hade man utgått från svenska förhållanden och som ensemble gått ut och tittat på verkligheten. Då krävde man tydligt att samhället skulle förändras.

Idag utmanar man inte lika mycket, utan är mer diskuterande och dokumenterande. Man vågar inte riktigt. Dagens teater går inte före och öppnar nya frågor som den gjorde på 70-talet, säger Rikard Hoogland.

”Barskrapad” kan ändå sägas vara en politisk pjäs. Bortom glammet och skratten ställer den upp problem och rädslor. Vad händer om man gör sig illa och inte kan jobba, men inte har råd att vara borta från jobbet? Vad gör man när man får eksem av alla starka rengöringsmedel men inte har råd att träffa en läkare?

Regissören Anette Norberg tycker att ”Barskrapad” är viktig.

— Den ställer viktiga frågor om vart samhället är på väg. Om vad man tjänar och om man kan leva på det. Arbetsvillkoren blir värre och värre, så det skulle inte förvåna mig om det politiska kommer igen inom teatern. Det är ju trettio år sedan det fick en plats på scenerna, säger hon.

Skådespelaren Anna Carlsson håller med och menar att teatrarna måste spela föreställningar där människor kan känna igen sig. Fler samtidspjäser. Teatertruppen har valt att bjuda in olika grupper som testpublik för att den vill få en känsla för om det de visar på scenen är trovärdigt.

— Träffarna ger oss mycket och det är intressant att ta del av publikens intryck. De ger oss respons och bekräftelse på att detta också finns i Sverige och att det är ett viktigt problem vi synliggör. Att pjäsen handlar om USA tror jag inte behöver vara en nackdel. Problemen synliggörs ju genom att förstärkas. Dessutom kanske det är lättare att ta till sig, kommer man alltför nära är det lätt att folk vill hålla det ifrån sig, säger Anna Carlsson.

”Barskrapad” spelas på Upsala Stadsteater till och med 29 april.