Neonljuset på gaveln till tandkrämsfabriken är det första jag minns.

Ett land

Ingen hand som ledde mig rätt

Därför är det ett under att jag är den jag är även om jag inte är den jag velat vara eller den jag varit om pappa och mamma fått
bestämma.

En hand

letar sig ibland till min

Det är ett under

Jag har inte varit den pappa jag hoppats på

men lyckligtvis inte heller en sådan som min var

Den smutsiga handen tycks själv ha bestämt att jag duger