Till slut ställde han upp som partiledare efter ett massivt tryck från partiet. Men det sker på hans barns villkor. Det är Felicia, 14 och Max, 12 som har vetorätt. De bor hos honom i tvåan på Stockholms söder varannan vecka.

Om barnen inte tycker att det fungerar så hoppar jag av direkt, säger han med eftertryck.

Vem är du, Lars Ohly?

– Min farfar kom från Tyskland och gifte sig i Sverige. Jag är son till en präst och har bott som barn runt om i Stockholmstrakten. Sedan fem år bor jag inne i stan på Södermalm.

— Jag är tjänstledig från jobbet som tågmästare på SJ och dit ska jag återvända. Att vara politiker är inget yrke.

1998 röstade — enligt SVT:s vallokalsundersökning — 24 procent av Kommunals medlemmar på vänsterpartiet. 2002 sjönk det till 15 procent. Hur ser du på det?

— 1998 gick vi till val på ”dags för rättvisa”. Det är bland kvinnor i offentliga sektorn som vänsterpartiet står starkast och på det området måste staten satsa pengar för att få bort kvinnolönerna och löneskillnaderna till männen.

Men finns det inte en risk för bakslag? Att era väljare och Kommunals medlemmar tappar förtroendet för er när ni på riksnivå blandar er i lönekampen, medan politiker i kommunerna håller igen och säger sig inte ha råd?

— Ja, det är en stor risk. Förra gången lyckades vi inte genomföra det program vi gick till val på, att satsa i första steget tio miljarder på kvinnolöner i offentlig sektor. Som öronmärkta pengar från staten till kommunerna.

— Vi måste ha en nationell handlingsplan för att komma tillrätta med kvinnolönerna. Det ska vi driva stenhårt. Vi måste utrota löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Det är ett nationellt ansvar.

— Misslyckas vi med det kommer vi med rätta få höra att vi svikit, säger Lars Ohly

Och nu ställer du upp och låter dig väljas till partiledare för vänsterpartiet. Är du inte avskräckt efter alla åren du jobbat nära Gudrun Schyman?

— Nej, jag känner att jag kan hantera det. Jag har jobbat så nära henne under flera år. Det är få som känner till ledarskapet så bra som jag. Man får vara beredd på allt. Det var ju rätt turbulent ett tag, säger han.

Lars Ohly tvekar inte när det gäller ansvaret för barnen. De veckor de bor hos honom ska han vara hemma på kvällarna. Då får någon vice ordförande ta hand om partiledarjobbet.

För ett antal år sedan var inte kommunister/vänsterpartister rumsrena i samhället och politiken. Ni ansågs utgöra ett hot mot det rådande samhällssystemet. Därför fick inte dina företrädare militära poster och hölls utanför politiska förtroendeuppdrag. Hur är det nu?

— Helt annorlunda. Efter 1998 har vi plats i bland annat konstitutions- och utrikesutskottet och utrikesnämnden. Dessutom är jag ledamot av Krigsdelegationen, som är en miniriksdag som träder in i händelse av krig i någon bunker. Så numera är vänstern rumsren i Sverige.

Men du är fortfarande kommunist?

— Ja, jag är kommunist och demokrat. Det säger jag till dem som hävdar att det inte går ihop. Vi är tydliga i vårt program när vi säger att vi vill avskaffa det kapitalistiska samhällssystemet.

Så vänsterpartiet vill fortfarande avskaffa den privata äganderätten över stora företag? Är det möjligt?

— Ja, det tror jag. Men inte på kort sikt. Det går inte att bestämma med enkla politiska beslut. Det kräver mängder av reformer för att nå fram till ett samhälle där privat ägande inte innebär makt över väsentliga samhällsfunktioner. Man måste kunna fatta demokratiska beslut även över de stora företagen.

Även i ett globaliserat samhälle som vi har idag? Där kapital från jättelika pensionsfonder flyttas sekundsnabbt över världen?

— Nej, det tror jag inte är möjligt. Det måste ske en liknande utveckling även i andra länder. Vi är för intimt sammanflätade över hela världen. Men jag tror inte kapitalismen är mänsklighetens slutpunkt på jorden.

Så ni är inte ett ”socialdemokrater light-parti”?

— Nej, säger Lars Ohly och skrattar.