Jag hälsar er alla från förorten, där rötmånadsmånsken belyser, den sång som jag sjunger till vandraren och rädslan som gör att han
ryser.

Här levs det för nuet och framtiden, de små vill bli kända och rika, då finns inte tid i den samtiden, att nånsin för känslor ge
vika!

*

Han kastar sin blick mot osynlig mur, som rötmånadsmånsken belyser, Stig klarade vintern men ingen vet hur: Han lever, det vet vi,
Stig nyser!

Grå ensamhet färgar den gatusten, på vilken han slutligen stupar, hans blod återspeglar historien, vart enda av tusentals supar!

*

De mörkaste nunor har ändå själ, även om ljuset träffar en sten, Ibrahim Kalesh, en ödets träl, hjälper en lus när timman är sen.

Flyktingförläggning bevisade sak, Ibrahim Kalesh blev genast vis, i Sverige är rättvisan svindlande rak, system utan ros, massor av
ris.

*

Tvättad och tvagad ur främlingens hand, har Stig börjat vakna till livet, skummiga läppar som darrar ibland, hos en som ej tar nåt
för givet..

De var fyra män en gång, -62, Stig var den äldste men ändå ung, kvartetten nyttjade LSD då, var och en var en obestridd kung.

Natten kom genast, när blod i en ström, färgade asfalt, som en mara, vännerna borta och ensam i dröm, Stig ville dö, så var det
bara.

*

Ibrahim Kalesh badar i tårar, serverar gulasch ur sin panna, Stig bär en smärta sen fyrtio vårar, av minnen som är alltför sanna.

*

Farväl; ett handslag, sen är allt som förr, två ensamma vänder tillbaka. Ibrahim låser sin allseende dörr, och avslutar svensk
sockerkaka.