Sara Walters och Robert Timm blev lockade till vården av arbetsförmedlingen för sex år sedan. ”Det är framtiden”, fick de höra. De fick fasta jobb som undersköterskor efter ett projekt som också Kommunal i Östergötland deltog i, med målet att locka ungdomar till vården.

— Det kändes jättesäkert. Vi trodde inte att det skulle bli fler uppsägningar efter 1990-talet, säger Sara Walters.

Med fast jobb på lasarettet har de känt sig ekonomiskt trygga. Sara Walters och Robert Timm är båda småbarnsföräldrar, båda har hunnit köpa hus. Sedan i somras har de haft fullt upp med att fundera över vad de ska göra när de blir uppsagda.

Lena Westerlund har jobbat sammanlagt 16 år på lasarettet i Motala. Hon har varit med om att bli uppsagd en gång tidigare, hon vet vad det innebär.

— Jag blev uppsagd 1994 och blev timanställd nästan med detsamma. Ibland kunde jag jobba upp till 187 timmar i månaden för man hade inte råd att tacka nej till jobb. Men jag ställer aldrig mer upp för landstinget. Allt jobb jag har lagt ned sedan 16 år känns helt meningslöst.

— Det känns nattsvart. Ekonomiskt och privat.

60 undersköterskor på Vrinnevi sjukhus i Norrköping, 50 undersköterskor på lasarettet i Motala och 85 undersköterskor som har haft vikarietjänster på universitetssjukhuset i Linköping har blivit uppsagda. Det slutgiltiga beskedet kom i slutet av januari. Men redan i somras gick landstinget i Östergötland ut med sparkrav på 300 miljoner inför 2004. Många landstingsanställda har gått med oron inför uppsägningarna sedan dess.

Maj Karlsson, Kommunals ordförande för landstinget i Motala, är också socialdemokratisk kommunpolitiker i staden. Uppsägningarna enbart av undersköterskor ser Maj Karlsson som ett svek mot Kommunals medlemmar.

— Det fanns löften från socialdemokraterna om att satsa på vården och det är de som röstar socialdemokratiskt som blir drabbade. Jag känner stor besvikelse mot mitt eget parti och det har jag framfört, säger Maj Karlsson.

Lena Westerlund uttrycker också sin stora besvikelse.

— Förra gången det var uppsägningar var det borgerligt styre i landstinget. Men jag trodde aldrig att socialdemokraterna tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet skulle säga upp personal.

Robert Timm arbetar på lasarettets operationsavdelning. Han har stormtrivts. Men han är så förbannad på landstinget att han skulle vilja lämna jobbet nu om han kunde.

— Det är mycket kunskap som försvinner. Landstinget som ska ta hand om människor kan inte ta hand om sin egen personal. Jag har aldrig blivit så illa behandlad av en arbetsgivare. Aldrig att jag skulle vikariera hos den här arbetsgivaren.

Robert Timm har körkort för lastbil och funderar nu på att söka jobb på ett åkeri. Sara Walters har redan tagit tjänstledigt och pluggar upp sina betyg på Komvux. Hon ska söka in på polishögskolan, en dröm som hon har haft sedan tonåren. Hon kände att det inte fanns någon framtid inom vården. Lena Westerlund vet däremot inte vad som kommer att hända när uppsägningstiden går ut.

— Arbetsmarknadsläget är inte det bästa. Jag var redan gammal förra gången jag sades upp. För mig som är 45 år finns det inte många valmöjligheter. Jag kan antingen börja som vikarie i kommunen, men jag har hört att de inte tar in vikarier, eller starta eget. Bättre blir det inte, säger Lena Westerlund.

Medelåldern för undersköterskorna ligger på drygt 50 år på lasarettet i Motala idag. När de yngre undersköterskorna försvinner kommer den att höjas ännu mer. Något som oroar facket.
— Risken för ohälsan bland undersköterskorna ökar ännu mer. Jag känner igen exakt samma mönster som förra gången. Nu är det hela havet stormar. Vi lever i ovisshet, den sämsta situationen man kan tänka sig, säger Maj Karlsson.

Facket försöker dra ned på antalet uppsagda genom att hitta nödlösningar. Man måste hitta metoder för att övervintra de dåliga åren, anser Maj Karlsson, och berättar om hur man ska ta vara på den erfarenhet och kunskap undersköterskorna besitter. Att vidareutbilda personal, att rotera med jobben är några förslag de har lagt fram för arbetsgivaren. Men arbetsgivaren har inte sagt något ännu.

Lena Westerlund ser ingen ljusning. Hon berättar om sin oro över att inte veta exakt vad som kommer att hända.

— Jag skjuter ifrån mig, men jag räknar med att jag åker ut nu. Även om jag ställer in mig mentalt så vill jag inte tro det. Man försöker att inte tänka på det för att orka gå upp på morgonen. Jag vill stanna på jobbet så länge som det är möjligt. Att känna att jag är behövd, för jag vet att jag är det.