Under kalla kriget skrämde man borgarbarnen med namnet. Jag träffade honom i mitten av åttiotalet i ett sensommarvackert Luleå. Han var snäll, vithårig och en smula skakig av Parkinsons. Den gamle partichefen bjöd på våfflor med hjortronsylt och berättade att han var lika övertygad som förr om marxism-leninismen som det idealiska styresskicket. I Sverige hade det tagit längre tid än han tänkt sig att genomföra det, men det var på gång. Det var ständigt på gång. Se och lär av Historien!

Hagberg var gammal, men optimistisk. Några år senare föll både Berlinmuren, Marx och Lenin.

Jag har ibland tänkt på hur Sverige skulle ha sett ut som sovjetiserad folkdemokrati under Hilding Hagberg. Kungafamiljen hade väl varit skjuten eller i sysslolös exil på Kanarieöarna, vi skulle köra små Volvo med glasfiberkaross och rykande tvåtaktsmotorer, Dagens Nyheter skulle vara fyrsidig och kosta 25 öre, Barsebäck vore totalkraschat och våra författare av yppersta världsklass eftersom inget befrämjar god litteratur bättre än 20 år i arbetsläger.

Jag trodde att den svenska kommunismen dog ut med Hilding Hagberg. Den nye vänsterledaren Lars Ohly kallar sig också kommunist. Det måste vara ett skämt. Jag tippar att det är ett återfall i åttiotalets vänstertokerier. Jag jobbade just då på partihögkvarteret Kungsgatan 84 där vi gav ut
Ny Dag.

Det var en rätt bra tidning som öppnade åt alla håll trots att stalinismen satt i de spruckna väggarna. Sedan fanns rödkycklingarna i gårdshuset mitt emot oss som ställde till upptåg som fick Lars Werner och Kenneth Kvist och andra reformister i vänsterledningen att huka sig.

Unghinkarna tyckte det var helballt att hänga ut kommunistiska ikonbilder och frasradikala banderoller mot Kungsgatan för att utmana klassfienden i kvarteret, mestadels kioskägare, turkiska pizzabagare och en och annan trött patrullbil på hemväg mot det stora polisfortet längre upp på Kungsholmen.

Lars Werner höll sig förresten hellre i riksdagshusets ljusa samförståndskorridorer än i det gamla partihuset där den sura doften av politisk sekterism aldrig gick bort trots sporadiska städinsatser genom åren.

Nu råder lågkonjunktur i Sverige. Jag märker det i min näring som taxichaffis. Folk snålar med dricksen. Nästa år vänder det, det går uppåt och Lars Ohly blir mindre kommunist och mer pragmatiker. Fast jag känner partiet. Där kommer alltid att finnas ett fundamentalistiskt nostalgiskikt som längtar efter femårsplaner, litet hårdare tag och tvåtaktsmotorer.

Tidigare frilansjournalist i Moskva. Har också jobbat som bussförare och är nu taxichaufför i Stockholm.