Det har snart gått två år sedan det hände. Eva, som vill vara anonym och alltså egentligen heter något annat, bor nu på en helt annan ort. Hon är 54 år.

— Det finns ingen vinnare i den här historien. Alla är förlorare.

Det är den 19 december. Det är pyntat för jul hemma hos Eva, men här tycks sorgen ha flyttat in och bitit sig fast.
Hon berättar sin historia för Kommunalarbetaren om vad som hände den där kvällen.

Om jobbet som vårdbiträde
på Hemgården:

–Jag trivdes med mitt jobb, trots att det var tungt och mycket svårt ibland.

— Hemgården är nog inte extremt jobbigt. Men många behövde hjälp helt och hållet. 8 av 10 var rullstolsbundna. Det var en som klarade toalettbehoven själv. Det är klart att det var stressigt.

Om händelsen i januari 2002:

Hur var situationen just den kvällen?

— Det var alltid svårt med vissa vårdtagare. En del var extremt jobbiga.

— Jag får inte uttala mig om henne personligen. Vi är inte befriade från tystnadsplikten. Så jag kan inte yttra mig.

Men vad var det som gjorde att ni blev så här otrevliga?

— Jag vet inte. När vårdtagaren är motsträvig, när man inte samarbetar…Det blev en brist. Man kanske uttrycker sig med ord som man egentligen inte menar något illa med, men som bara kommer.

Till den största delen är det din kollega som hörs på bandet, reagerade du på hennes sätt att bemöta vårdtagaren?

— När man är i själva arbetet, som är så fruktansvärt jobbigt, och man vet att man är tvungen att klara av det, så tänker man kanske inte ens på det som sägs. Man är stressad och svetten rinner. Man vill att det ska gå undan, man vet att det finns andra på tur som väntar.

Var de här hårda orden en sorts ”jargong” med just den här kvinnan?

— Nej, jag kan inte påstå det. Alla kanske inte mådde så bra just den kvällen.

Mådde du inte så bra?

— Jag mådde nog bra men kanske min arbetskamrat inte mådde så bra. Alla är olika och så…Det som hände var inte vanligt.

Har du någon gång funderat på att ringa sonen Walter Lööf för att be om ursäkt?

— Jag har funderat många gånger på hur han skulle reagera på att träffa mig personligen.

Vad skulle du vilja säga till honom?

— Jag vet faktiskt inte men jag skulle nog vilja prata en stund med honom.

Tycker du att du gjorde något som var fel den kvällen?

— Det är mycket man kanske kunde göra annorlunda om man bara visste om saker innan. Men det är ju många saker som kommer upp efteråt. Som till exempel så visste vi inte…(hon tystnar och kommer på att hon inte får tala om kvinnan).

Rut Lööf lever inte längre. Men om hon gjorde det, skulle du vilja be henne om ursäkt för något du sade eller gjorde?

— Ja, det finns det absolut om jag skulle ha haft den möjligheten.

Vad då till exempel?

— Man säger fel ord ibland, man sårar någon som man skulle vilja be om förlåtelse. Det är ett vanligt beteende hos intellektuellt folk, att kunna be om förlåtelse, att erkänna att man har gjort fel eller sagt fel.

Om ”straffet”:

— ”Straffet” som vi har fått jämfört med det brottet vi har begått är väldigt hårt. Man borde ha skött det här internt.

Tycker du att du har begått ett brott?

— Nej, jag tycker inte det. Skulle man sätta bandspelare i varje arbetsrum så tror jag att många skulle avskedas i Sverige.

— När man begår ett grovt brott så blir man häktad och omhändertagen. Då får man ju professionell hjälp också. Men vi blev instängda själva i våra hem och vågade inte gå ut och möta omgivningen.

Om känslorna i dag, två år, efteråt:

Är du arg på Gislaveds kommun?

— Jag kan inte påstå att jag är arg, men jag är fortfarande besviken. Jag tycker de har hanterat det som hänt så konstigt, just det här att jag som individ, som människa inte fått chansen att försvara mig. Vi är också människor.

Har någon företrädare för kommunen pratat med dig?

— Aldrig

Vad skulle kommunen ha gjort i stället för att avskeda er?

— Det är inte lätt att svara på men jag tror att man skulle ha haft möte med alla. Sjuksköterska, chef och alla andra runt omkring och oss också och pratat igenom orsaken och fört en dialog om varför det hände.

Man skulle ha gjort en grundligare undersökning om orsaken. Det var fruktansvärt olyckliga omständigheter. Ändå hade vi påpekat att det var extremt svårt och jobbigt att sköta om Rut Lööf.

Hade du kunnat jobba kvar med tanke på den uppmärksamhet händelsen fick?

— Jag tror att jag skulle kunna ha hanterat det.

När jag är på väg att gå därifrån, när intervjubandspelaren är avstängd, säger hon:

— Jag har aldrig gjort någon illa i hela mitt liv. Inte ens fått någon påminnelse om att jag inte betalt en räkning. Jag har uppfostrat mina två barn till goda människor.

— Jag har haft en fruktansvärd otur att vara på fel plats vid fel tillfälle.

Det här hördes på bandet

• På den bandinspelning som gjordes av Walter Lööf och som så småningom ledde till avskedandet hörs mest Evas kollega. Men vissa av uttalandena kommer från Eva. Till vårdtagaren Rut Lööf sa hon bland annat följande vid olika tillfällen under kvällen och morgonen: (Efter varje citat följer kommunens samt Evas synpunkter på uttalandet.)

• ”Om du gör det en gång till så.” (Hotfullt yttrande, enligt kommunen, inte hotfullt enligt Eva.)

• ”Så får du lika mycket stryk (ohörbart) oss.” (Hotfullt yttrande, enligt kommunen, inte hotfullt enligt Eva.)

• ”Skulle du vara snäll så skulle vi ha sköljt munnen (sammanhangslöst), men nu får det va’.” (Bestraffning och vanvård, enligt kommunen. En reaktion efter vårdtagarens ovilja att samarbeta och försök att bita henne, enligt Eva. Ingen vanvård eftersom munnen var sköljd, enligt Eva.)

• ”Du vi är inte klara än. Låt nu bli!” (Grovt tilltal, enligt kommunen. Inte grovt tilltal, enligt Eva)