Varje morgon släpper Kerstin Gale ut sin svartvita border collie Rabi i trädgården. Där får han rasta en stund.

På väg till garaget upptäcker hon att kattskålarna utanför dörren är tomma. Maten, avsedd för utekatterna, har tvättbjörnar ätit upp under natten.

Under dagen slår hon av värmen i huset, för att spara på kostnaderna för naturgas. Hon backar ut sin gamla Volvo från sitt hus i Aloha, en förort till staden Portland, och kör genom ett vinterdisigt landskap med skog, villor och jordbruksmarker till en annan förort, Tigard.

Den här dagen tänker hon på att hon ska ge sprutor till flera barn, allt från polio till stelkramp.

På mottagningen finns inga sjuksköterskor. Undersköterskor (medical assistants) klarar av och är betrodda att ge den vård som i Sverige numera för det mesta bara ges av sjuksköterskor på barnavårdscentralerna.

Hon ska vidare ringa in några recept som doktorn har skrivit ut, väga och mäta barn, kontrollera hörsel och syn.

Tjugo minuter senare parkerar hon bilen utanför ett rött tegelhus och hastar in.
Kerstin hälsar glatt på sina arbetskamrater och för några visar hon det dyra armband som hon fått av Tom, hennes nya kärlek. Det utlöser många beundrande blickar. Höjdpunkten i livet, kanske.

Hon arbetar hos doktor Richard L
De Klotz. Det har hon gjort i fjorton år.

Strax ringer det. En mamma har ett barn med öroninflammation och Kerstin bokar tid för att träffa doktorn.

Under tiden dyker en annan mamma upp i dörröppningen med sin 10-årige son. Han ska ha en poliospruta. Mamman är spansktalande, så det blir sonen som får översätta. Ibland anlitas tolk.

Till mottagningen kommer barn vars föräldrar är än mexikaner, än ryssar, än japaner, än vietnameser och naturligtvis amerikaner.

Under lunchrastengår Kerstin ut för att handla i en livsmedelsbutik i närheten. Den är så stor att ett stort ICA i Sverige skulle kunna rymmas två gånger där. Plötsligt dyker en av butiksföreståndarna upp och tar fram plånboken.

— Titta vad de har växt, säger han och visar stolt bilderna på en pojke som är fyra år och en baby. Mamman brukar regelbundet besöka mottagningen. Kerstin stöter också på doktor DeKlotz hustru som är hemmafru och ägnar sig åt mycket volontärarbete.

Kerstin flyttade från Uppsala till USA när hon var endast 19 år. Nu är hon 58 år. Hon älskar att prata med människor och kan inte tänka sig att flytta tillbaka till Sverige.

–Där talar ni ju inte ens med varandra i tunnelbanan, konstaterar hon.

Efter lunchen tar hon emot samtal från oroliga föräldrar. De undrar vad de ska göra med barn, som är än förkylda än har andra krämpor.

De råd hon ger dem ska godkännas av doktorn. En del barn bokar hon in för besök.

Hennes arbetsrum är fyllt av pärmar med försäkringspapper. En stor del av tiden går åt att ringa till försäkringsbolagen för att få reda på hur mycket vård som täcks av försäkringen och hur mycket patienten måste betala själv.

Mer än 40 miljoner amerikaner beräknas sakna sjukvårdsförsäkring och därmed möjlighet till en god sjukvård. Ett läkarbesök hos doktorn här kostar 480 kronor, om man inte är försäkrad. Det är en rabatterad avgift för dem som har dåligt ställt.

Kerstin skulle behöva ha hörlurar på sig i stället för att tvingas klämma telefonen obekvämt mot axeln, medan hon antecknar. Det skulle dock inte falla henne in att begära att få hörlurar, trots att hon har värk i nacken.

Hennes förhållande till doktor DeKlotz är hjärtligt, samtidigt som hon gör vad hon har blivit tillsagd att uträtta. Förra julen gav doktorn henne 2 000 kronor extra i julklapp.

–Att vara med i facket, nej det är ingen som tänker på det här, konstaterar Kerstin.

Kerstin betalar varje månad för en egen sjukförsäkring. Skulle hon bli sjuk betalar hon 20 procent av kostnaderna själv. En gång var hon närapå tvungen att göra en gynekologisk operation som skulle ha kostat henne 20 000 kronor. Hon tillfrisknade dock utan operation.

Genom jobbet har hon tandvårdsförsäkring. När hon skulle sätta in en ny brygga betalade hon hälften av 5 600 kronor och för tandläkarbesök betalar hon inte alls.

På fritiden tycker Kerstin om att shoppa i de enorma varuhus som finns i närheten. Att göra fynd ger extra krydda i tillvaron, att hitta Nikeskor för 100 kronor i stället för 600 kronor och en jumper från Lacoste för halva priset. Hon har en dagstidning, Oregonian. Söndagstidningen väger säkert ett kilo och är fylld av erbjudanden och rabattkuponger.

Hon talar gärna med väninnorna om plastikoperationer och flera är inne på att göra något åt bröst och rynkor, om de hade råd.

Kerstin var hemmafru när barnen var små. Mödrar tillåts annars att vara hemma från jobbet i bara sex veckor, när de fött barn, utan att arbetsgivaren kan avskeda dem.

När barnen var i tonåren lämnade Kerstins man dem plötsligt för en ny kvinna och ett jobb i Alaska. Men huset fick Kerstin behålla. Det kan bli hennes räddning den dag hon blir pensionär. Kerstin räknar med att få ut 7 200 kronor i månaden då. Hon sparar därför extra till pensionen.

”Chansa inte. Försäkra dig. Staten kommer inte att ta dina kostnader för vård på ålderns höst.” Sådana brev dyker varje vecka upp i hennes brevlåda från privata försäkringsbolag. Med påståenden som att 43 procent av befolkningen över 65 år förväntas tillbringa en del av sin tid på ålderdomshem med en kostnad på minst 450 000 kronor om året. Det är inget staten tänker stå för.

Men huset kräver underhåll och det gäller att ha pengar för det också. Just nu håller hennes tillfälligt arbetslöse son Lee på att renovera ett av rummen.

För hans räkning har hon en extra bil –och följaktligen två bilförsäkringar.

Kerstin åker förbi Carol på vägen hem från arbetet. Carol är en medelålders kvinna, ensamstående och utan jobb. Hon har vikarierat i sjutton år som lärare, men blev sjuk. Då ville inte skolan ha henne längre. Så lätt är det att bli av med jobbet.

Carol säger att hon är rädd. Hon kanske tvingas sälja huset för att överleva. Hon ångrar att hon valde att lämna sin man. Trots att hon inte älskade honom hade hon ändå tryggheten.

Kerstin kör så småningom hem. På kvällen, trots råkylan, går hon ut i den mörka trädgården i endast trosor. Strax kryper hon ner i en stor bubbelpool som rymmer över 1 300 liter 40-gradigt vatten. Det varma vattnet frotterar hennes ömma nacke. 

Namn: Kerstin Gale.

Ålder: 58 år.

Yrke: Undersköterska (medical assistant).

Arbetsplats:Scholls barnklinik i Tigard.

Bor: I Aloha, utanför Portland i Oregon i nordvästra USA.

Familj: Sönerna Robert, 35 och Lee 31. Nyinflyttade sambon Tom,37 år. Hunden Rabi, katterna Sessan och Lillan. Utekatterna Pelle och Whitesocks.

Studier:3-årgt gymnasium i Sverige. Nio månaders utbildning till ”medical assistant” i USA. Röntgenutbildning.

Lön: Timlön 139 kronor. Lön var 14:e dag.

Genomsnittslön per månad: cirka 22 240 kronor.

Övertid: En och en halv gånger timlönen.

Kvar varje månad: Cirka 15 750 kronor efter avdrag för sjukförsäkring, pension, inkomstskatt och fastighetsskatt.

Arbetstid: 8-17. Ibland även några timmar på lördagar. Lunch 12-13

Semester: Började med två veckor, men efter tio års anställning har hon fyra veckor.

Boendekostnad: Amorterar 3 080 kronor i månaden på sitt hus.

Fasta utgifter i månaden: 2 720 kronor. (el 560 kronor, naturgas vintertid över 800 kronor, vatten och avlopp 360 kronor, kabeltv med 62 kanaler 344 kronor, bilförsäkring 656 kronor.

Fritidsintressen: måla och tapetsera i huset, pyssla i trädgården, promenader, tar hand om övergivna djur med frivilligarbete i en förening.

Drömmer om: lugn och ro, att fortsätta leva med Tom, att klara sig när hon blir pensionär.