Det är inte ofta man lägger ifrån sig en bok på 830 sidor och tänker: det där kan inte ha varit så svårt att skriva ihop. Lite så känns det dock med Ulf Lundells nya tegelsten.
En märklig bok är det. Han blandar självbiografiska anteckningar med vardagsiakttagelser om Lasse Berghagen och filosofiska funderingar kring Göthe och Schopenhauer. Men det hade kunnat bli bra, om Lundell orkat tränga längre in i dagens Sverige. Blänker till gör det dock, i stunder av oslagbara formuleringar och romantiska barndomsbeskrivningar — hade de renodlats till en bok hade det här varit fantastiskt.
Sammantaget blir det allt tydligare att Lundell, efter mästerverken Jack och Hjärtats ljus, gör sig allt bättre på skiva.
(Schultz)
