Det är tio år sedan Kommunal lade om lönepolitisk kurs mot mer individuell lönesättning. Men bara 16 procent av Kommunals sektionsordförande svarar att medlemsopinionen är positiv till individuella löner: lönesättning som utgår från en bedömning av individens förmåga och resultat.
Samtidigt svarar två av tre ordförande också att årets lönepott fördelas på det sättet.

Men på många håll finns också lönetrappor kvar: Antal år i yrket styr lönen, inte chefens omdöme. En av fyra sektionsordförande inom kommunerna säger det. En av åtta inom landstingssektionerna.

I Tidaholm har kommunalarna reagerat hårt mot resultatet av individuell lönesättning.

Facket lämnade förhandlingarna när kommunen inte ville ställa upp på en låglönesatsning för att motverka senaste årens växande löneskillnader. Under hela hösten har facket förgäves försökt att övertyga arbetsgivaren. Och medlemmarna, som länge velat gå ut och demonstrera, satte före jul planerna i verket.

— Det har varit upproriskt den här veckan, berättade sektionsordföranden Annica Axelsson i början på december.

— Sedan i våras har vi har jobbat intensivt med arbetsplatsombuden. Dom har samlat in åsikter från medlemmar om vad vi ska jobba med i lönefrågan. Ändå kunde vi inte nå fram i förhandlingarna med arbetsgivaren.

Hon berättar att utvecklingen mot ökade löneskillnader accelererat hela tiden sedan kommunen började med individuella löner. Samma personer har fått mer flera gånger.

— Visst har vi lönekriterier, men det är ju sådana där svårbedömda kriterier som bemötande och samarbetsförmåga, säger hon. Och medlemsopinionen är negativ mot individuella löner.

Det var personalen på ålderdomshemmet Solvik som tog initiativet till demonstrationen.

— Vi vill inte ha individuella löner. Vi tycker att alla gör samma jobb och har i princip samma utbildning, förklarar undersköterskan Helena Karlsson.

Egentligen skulle demonstrationen blivit av för länge sedan, men sektionen ville inte ställa upp så länge förhandlingarna pågick.

Det skiljer uppåt 4 500 kronor i månaden mellan fast anställda undersköterskor. Och betydligt mer när vikarierna räknas med.

— Vi är helt övertygade om att det är de individuella lönerna som skapat de alldeles för stora löneskillnaderna, säger arbetsplatsombudet Lena Andersson, som också jobbar på Solvik avdelning 4:

— Även i år vill arbetsgivaren ge mer till dem som redan har mycket. Det är precis värdelöst med individuella löner. Man jobbar ju inte bättre för att man kan prata för sig! säger hon.

Undersköterskan Agneta Josefsson håller med:

— Den som varit mer behaglig för chefen har fått högre lön!

Besvikelsen efter att Kommunal skrev på centrala löneavtalet i våras spelar enligt henne också en roll:

— Vi strejkade ju i våras för att vi skulle få rättvisa löner, men inget har hänt.

Personalchef Håkan Hendeby tycker inte om fackets modell att ge mest till dem som har lägst löner.

— Här har vi tillämpat individuell lönesättning efter kriterier under ett antal år. Att nu helt plötsligt göra en kullebytta — det stämde inte riktigt för arbetsgivaren.

Hans bild av verkligheten skiljer sig från undersköterskornas:

— Det har hävdats att en och samma person fått mer år efter år, men det stämmer inte. Man kan inte få mer för samma sak mer än en gång.

Först säger han till Kommunalarbetaren att ingen i vården i Tidaholm tjänar under 15 000 kronor. Men då utesluter han vikarierna. Där kan lönen idag, före årets lönejusteringar, vara så låg som 13 700.

— Och det centrala avtalet säger lägst 13 000. Vi har inte så dåliga löner i Tidaholm!
Han tycker inte att löneskillnaderna blivit för stora.

— Nej, valet ska ju vara fritt. En del väljer att ha en lugnare situation på arbetet, avhängigt av att vi är i olika skeenden av livet. Andra anser sig ha tid och ork att ta på sig mer än andra. Varför ska det inte finnas de här nyanserna?

Enligt Kommunals avtalsombudsman Håkan Pettersson är det inte aktuellt att överge principen individuell lönesättning. Han anser att det är rätt väg och att intresset ökar bland medlemmarna. Han hänvisar till två attitydundersökningar som Jan Wallenberg från Arbetslivsinstitutet tidigare gjort på Kommunals uppdrag.

— Det är processen med att få till det på ett bra sätt som kärvar. Vi har hållit på sedan 1994, men det är kanske först under senare år som vi börjar kunna se embryon till fungerande lönesystem.

Kommer ni att ställa frågan direkt till medlemmarna om de vill ha individuella löner?

— Det är ju oerhört svårt att svara på frågan: Vill du ha individuell lönesättning? Det beror ju på vad man du menar med det.

Håkan Pettersson tror att man blir mer positiv om man omfattas av individuell lönesättning.

— Framför allt om man omfattas av system som man uppfattar som rättvist.

— Det finns några nyckeldelar för att lyckas: Avtal med reglerna för lönesättningen, kriterier som är diskuterade ute bland de anställda. Lönesamtal så att man får feedback från den som satt lönen.

— Avsaknaden av de här sakerna är orsaken till att tveksamheten är så stor.