Du skriver i ditt brev att du mår dåligt och snart inte orkar mer. Det är begripligt, eftersom du i nuläget inte tillåts ge utlopp för några reaktioner mot din man, vare sig positiva eller negativa. Du får hålla alla känslor inom dig, så att du blir som en tryckkokare utan ventil.
Jag tycker det låter som om du betalar ett högt, kanske för högt, pris för att din man ska stanna kvar i relationen.

Det du berättar får mig att tro att också din man håller allt inom sig och förbjuder dig att agera eller ens reagera för att han inte själv skall brista eller explodera.
Ert liv tillsammans blir mycket villkorat och begränsat och mitt i detta spänningsfält står barnen.

Jag tror, att ni som par behöver en ”time-out”, det vill säga tid att vila och slippa vistas på minerad mark. Kanske kan ni under en begränsad tid (minst ett halvår men inte mer än ett år) ge varandra tid och utrymme att tänka och känna efter vad ni vill med varandra. Rent praktiskt skulle det innebära separata boenden för att ni ska få möjlighet att pröva om ni saknar och längtar efter varandra.