När hon blickar bakåt i tiden ser hon bara nedskärningar. Ett tusental jobb har plockats bort här.

— Vi har krympt de senaste tio åren, sparat och sparat, säger Marianne Lindberg.
Och nedskärningarna bara fortsätter.
Kerstin Bäckström i köket tvingas efter 18 år sluta om en månad. Hon är en av dem som sades upp förra året:

— Det enda jag vill är att ha kvar mitt jobb!
Nu ska verksamhet för ytterligare 212 miljoner kronor skäras bort i Norrbotten.

I går kom beskedet från landstingstyrelsen. Tidigare förslag står fast, men med en väntad nedprutning till ”bara” 24 färre vårdplatser i Piteå. Kirurgin inskränks till kontorstid.

— Landstinget drar ut tand för tand på sjukhusen. Det är så kortsiktigt, tycker undersköterskan Åsa Elowson på operationsavdelningen.

På sjukhuset finns inga lediga jobb för kommunalarna. Det kommer att bli betydande övertalighet när 30-50 jobb ska bort. Värst drabbas som vanligt vikarierna. Redan idag stämplar 368 arbetslösa kommunalare i Piteå.

Vid ett möte några dagar tidigare kom över tusen personer för att träffa de socialdemokratiska landstingsråden i gamla Folkets hus. Många var mycket upprörda. En av Pappers avdelningar hotar att lämna socialdemokraterna.

Liksom på många andra håll i landet vill landstingsledningen centralisera akutvården i Norrbotten. I en analys som landstingsdirektören beställt argumenterar medicinskt ansvariga chefer för att det är fullt tillräckligt med två akutsjukhus.

Senast var det nedläggningen av BB som väckte en proteststorm från piteborna, men det hjälpte inte.

Det blev ras för länets ledande parti, socialdemokraterna, i följande val.

Dygnet efter landstingsstyrelsens besked besökte vi sjukhuset, vi frågade och lyssnade. Här är röster om vården, jobben och demokratin.

Operationsavdelningen:

”Det blir bara sjukhuskroppen kvar”

Undersköterskorna på operation är övertygade. Beslutet att lägga ner akutkirurgin är bara ännu ett led i nedmonteringen av sjukhuset.

— Alla är vi medvetna om att vi ska spara. Men det som gör oss förbannade är att det här är inget spar. Det är en omstrukturering, säger Åsa Elowson, undersköterska på operationsavdelningen vid Piteå älvdals sjukhus.

Hon och ytterligare ett tiotal kolleger har samlats i personalrummet. Det är dagen efter beskedet från landstingsstyrelsen att inga operationer ska utföras på kvällar, helger och nätter i fortsättningen.

Varken protester eller alternativförslag hjälpte.

Räknat i antal jobb blir inte förändringen så dramatisk. Ett operationslag försvinner. Det innebär en undersköterska mindre på avdelningen. En mer jordnära förändring är den hotande lönesänkningen.

— Alla våra beredskapsnätter försvinner. Det ger en kraftig löneminskning, säger arbetsplatsombudet Signe Nilsson.

Mellan 1 500 och 2 000 kronor blir de av med när de varken får övertidsersättning eller beredskapsersättning för kvällar, nätter och helger. Kommunal vill förhandla med landstinget om kompensation, men verkar inte överdrivet optimistiskt.

Allra mest förbannade är de ändå över otydligheten i det så kallade sparförslaget, som på sin höjd sparar några hundra tusen.
— Det här är bara början, säger Åsa Elowson som har varit med förr.

Hon jobbade tidigare på det numer nedlagda BB.
— Det känns som att sjukhuset sparas bort på något sätt, hela gynekologverksamheten är borta. Nu far akutkirurgin också, säger Signe Nilsson.

— Vad blir kvar? Jo huskroppen.

— Kommunal borde liksom Pappers fundera över samarbetet med socialdemokraterna, säger Åsa Elowson.

Tycker ni inte att Kommunal gjort vad man kunnat för att sätta stopp för nedskärningarna?

— Nej, säger tre, fyra stycken av undersköterskorna.

De flesta säger ingenting.

Jag undrar vad de själva har gjort. Har de inte gått på fackmöten för att diskutera de här frågorna?

— Vi hade möte i höstas men då hade vi inte det här uppe, säger Åsa Elowson. Man kunde ju ha väckt frågan själv. Men jag tycker att det är märkligt att sparplanerna inte fanns med som en självklar punkt.

— Vi borde försöka sätta emot lite grann som Pappers gör.

Överläkaren:

”Det kommer inte att gå

Stefan Spinell, överläkare på kirurgen, jobbar kväll.

Som chef deltog han i strukturdiskussionerna fram till årsskiftet:

— Jag fick inte nytt förordnande eftersom jag inte rättat in mig i ledet.
Han hoppas att några politiker från majoriteten kommer att rösta emot partilinjen när landstingsfullmäktige ska besluta.

— Jag är i grunden övertygad om att det inte är bra att skära bort verksamheter.
Han är oroad för patientsäkerheten och sjukhusets framtid. Att inskränka operationer till kontorstid är ingen besparing.
— Det är ett steg mot att helt ta bort jourverksamheten här.

De flesta patienterna som nu opereras i Piteå tror han skulle klara av en transport till Sunderby sjukhus utanför Luleå.

— Under de två senaste månaderna har vi opererat två patienter som garanterat inte skulle ha överlevt transport dit. Men man kan å andra sidan inte ha akutverksamhet över allt.

— Vi förväntas skjuta upp så mycket operationer som möjligt till dagtid, tränga in mer på mindre personal. Först om och när jourläkaren bedömer att det är dags att operera ska vi skicka iväg patienten. Det kommer inte att gå!

Patientsäkerheten kräver, enligt honom, att fler patienter än tänkt kommer att skickas till Sunderby sjukhus.

— Att ta ställning till om och när operation ska göra handlar om bedömning av tecken, fingertoppskänsla och hårda fakta.

— Om jag då skickar iväg patienten till Sunderby vill nog mottagande läkare också göra en bedömning, för att känna sig trygg i operationen. Då förlorar man tid.

De flesta är äldre med frakturer, som far illa av transporter och väntan på operation,
— Ju längre det dröjer, desto sämre far de, längre vårdtider och ökat behov av sjukhem.

Det man spar på sjukhuset kostar på annat håll. Och kommer det att finnas läkare som vill jobba här i framtiden?

— AT-läkare säger: hade vi vetat om det här skulle vi aldrig ha kommit hit, berättar Spinell.

Medicinavdelningen:

”I 20 år har vi dragit ner”

Dagen efter beskedet om nya nedskärningar är Kommunals arbetsplatsombud på avdelning 5 vid Piteå älvdals sjukhus nästan nöjd.

Ändå kan 50 jobb försvinna.

— Jag känner mig lite lättad för jag trodde att det skulle bli betydligt värre, säger undersköterskan och arbetsplatsombudet Eva Henriksson.

Landstingsstyrelsen i Norrbotten har dagen innan backat från sina ursprungliga planer på att minska ner antalet vårdplatser på Piteå älvdals sjukhus med 38. I stället blir det ”bara” 24 platser som ryker. När det är gjort återstår 115 vårdplatser. Och personalen tycker att politikerna för en gångs skull har lyssnat på dem.

För efter 25 år på sjukhuset är Eva Henriksson luttrad.

— Vi är ganska förändringst rötta här. I 20 år har vi haft neddragningar.

För några år sedan stängdes BB-avdelningen på sjukhuset, trots omfattande protester från piteborna

— Den här gången får de göra som de vill. Det är inte lönt att protestera, säger kollegan Elisabeth Granberg, som står lutad mot fönsterbrädan i köket.

Vid bordet sitter Lena Olsson. Hon blev färdig med sin vårdutbildning för drygt ett år sen. Hon är ung och timvikarie. Beskedet hittills från landstingshuset i Luleå är att ingen ska sägas upp. Övertaligheten ska lösas på annat sätt. De som inte har fasta tjänster får med andra ord se sig om efter annat.

— Jag får väl jobba någon annanstans. Jag har redan ringt till vikariebanken vid Sunderby sjukhus i Luleå.

Någonstans mellan 30 och 50 jobb är i fara på sjukhuset, enligt beräkningar som har gjorts. Eva Henriksson gissar att det på medicinkliniken, som hon tillhör, försvinner 12-15 heltidsjobb. Och hon ser framför sig en ännu stressigare tillvaro de närmsta åren.

— I samma stund som det här förslaget ska vara färdigt i februari så landsätts nästa besparingsförslag. Och då är det medicindivisionen som ska fortsätta spara.

— Men det gäller att inte kasta in handduken. För att orka, för att klara oss själva, så måste vi ta det lugnt, säger Eva Henriksson.

Rehabiliteringsavdelningen:

”Jag jobbar allt vad jag kan”

— Jag har knappt varit ledig sedan i februari. Jag tar alla jobb som finns. Jobbar allt vad jag kan, säger Katarina Winnberg. Hon är undersköterska, timanställd sedan i februari. Klockan är snart tio på kvällen och rapporten lämnad till nattpersonalen. Katarina är trött och ska nu hem. Hon är ensamstående och det händer att hon jobbar också de helger hon har sin dotter hos sig. Hon är orolig eftersom hennes vikariat är uppsagt.

— Det är som om jag ingenting kan göra. Känner mig likgiltig. Det enda jag gör är att ständigt ligga steget före med jobb och springa hos chefen hela tiden.

Avdelning 2 är rehabiliteringsavdelning dit patienterna kommer efter höft- och knäoperationer. Piteå kommun som köper platserna har nu sagt upp avtalet med landstinget, uppsägningstiden går ut årsskiftet 2005-06.

— Snart är avdelning 2 borta, tänker man. Jag har haft landstinget som arbetsgivare i snart 40 år. Lönen har inte varit bra men det har känts tryggt. Men de lyssnar inte på oss längre, säger Monica Nordsvan, undersköterska på natten.

Omorganiseringar är inget nytt för personalen. För två år sedan var det en stor omorganisation, avdelning 2 slutade med demensutredningar och gick över till rehabilitering av nyopererade.

— Jag hade jobbat med demensutredningar och akuta förvirringar hos gamla i över 20 år. Förändringarna bara kommer över våra huvuden. Punkt, slut. Man håller på att resignera. Det är som att man inte kan påverka något, säger Ulla Johansson.

Köket:

”Jag har ställt upp i alla år”

Maria Westman står längst upp vid bandet. Först lägger hon namnskylten på brickan, sedan glaset, vänder sig om och tar besticken med ena handen och servetten med den andra. Lindar in besticken i servetten. Hon gör samma rörelse 120 gånger. Klockan är fyra och kvällsmaten till patienterna görs i ordning. Då har både frukosten och lunchen gjorts i ordning på samma sätt.

— Vi har fler arbetsuppgifter och färre personal. Det dras in och sparas. Enligt schema ska vi vara tolv, men vi är mellan sju och nio varje dag. I dessa dagar ska man vara glad om man har jobb.

— Det här slår snett. Någonstans måste de djävla pengarna vara, säger Maria Westman.

Elisabeth Öhlund är 62 år och vikarie. Hon blev uppsagd strax före jul förra året. Hon hade varit fast anställd i tio år i köket, vilket räckte till ett halvt års uppsägningstid. Idag är hon vikarie en månad i taget.

— Det är bättre än att veta det samma dag, säger hon. Jag vill inte gå i pension. Men jag vet inte vad som ska hända, jag blir utan jobb kanske.

I december förra året sades sex personer i köket upp. I år har sjukhuset varken budgeterat för semestern eller ob-ersättningen för kökspersonalen. Det kommer med stor sannolikhet att slå mot vikarierna.

Några av dem som hotades av uppsägning sade upp sig själva i december förra året och fick avgångsvederlag. Men inte Kerstin Bäckström. Hon hade varit ordinarie i köket i 18 år. Sedan hon gick ut gymnasiet.

— Min uppsägningstid går ut den 2 december. En har gått i pension och jag blev lovad hennes tjänst, men har inte hört något ännu, säger hon.

— Det enda jag vill är att ha kvar mitt jobb, säger Kerstin Bäckström. Hon har tårar i ögonen. Det är politikerna som bestämmer, jag blir så besviken. Jag vet att jag behövs här. Jag har ställt upp i alla år. Jag ville inte ta avgångsvederlaget för jag hoppades att det skulle ordna sig.

Städet:v
”Vi behöver ju sjukhuset”

Efter 14 år och åtta månader blev städerskan Ulrika Wirén uppsagd och anställdes som vikarie på sitt gamla jobb.

— Jag får veta en månad i taget om jag ska arbeta eller inte. Det är orättvist att vi blev uppsagda. Det är korkat av landstinget att först säga upp oss för att sedan ha oss kvar som vikarier.

Arbetskamraten Britta Berglund har varit vikarie i tre år som städerska. Att få fast jobb kommer inte på fråga idag, berättar hon.

— Nu ska man hinna med mer under kortare tid. Tiden på varje avdelning har minskat från sex timmar till fyra och en halv. Vi har också fått ytterområden, utanför avdelningar och trappor, som vi måste städa. Man hinner inte riktigt det jag hann med förr. Det går bara inte.

Hon berättar att nedskärningarna är det enda personal och patienter talar om.

Anneli Jansson kommer med lunchen hon har handlat på sjukhusets restaurang.

— Finns det inget annat att spara på än på sjukhuset? undrar hon. Vi behöver ju sjukhuset. Det är orättvist. Jag förstår inte hur politikerna tänker.

Vaktmästeriet:

”Jag är mest rädd för att förlora jobbet”

Landstinget vill lägga ut vaktmästeriet, maskinsidan och transport på entreprenad. I vaktmästarnas personalrum har Mats Åström och Conny Gunnled morgonfika.

— Så klart fick vi veta det strax före semestern. Vi redovisade vårt arbete nästan minut för minut. Men vi vill inte jobba för företag, det man har hört är sämre lön och färre semesterdagar, säger Mats Åström.

Sedan dess har det varit tyst. Vaktmästarna vet inget, inte heller facket.

— Jag är mest rädd för att förlora jobbet. Piteandan håller på att försvinna. Tidigare lyssnade man på folk, hela stan var annorlunda, säger Conny Gunnled.

Vaktmästaren Mats Karlsson kommer in. Han är arg på att landstingspolitikerna inte lyssnar på dem som arbetar.

— Det är jobbigt att prata om det här. Det ständiga hotet om sjukhusets vara eller inte vara mår man dåligt av.

Han går iväg och kommer tillbaka med en tidning från i somras. På en helsidesannons står det att läsa: ett jobb i Piteå med framtidsutsikter, Piteå älvdals sjukhus söker personal.

— De ljuger. Det här är patetiskt.

Kommunalaren och politikern:

”Jag röstar som partigruppen”

Maj Wikberg möter vi på Kommunals fackexpedition. Facklig förtroendeman på heltid och sedan ett år landstingspolitiker för socialdemokraterna.

Förslaget till nedskärningar på sjukhuset går på tvärs mot partiets valprogram i Piteå. Trots det tänker hon rösta för nedskärningarna.

— Vi försöker i partiet hålla de demokratiska principerna högt. Om jag inte kunnat övertyga majoriteten i fullmäktigegruppen, så måste jag kanske köpa deras syn på saken.

Hon trycker på att landstingspolitikerna har ansvar för hela länet.

Men det måste ni ha haft klart för er när ni skrev valprogrammet?

— Det hade man inte, man drev i programmet väldigt hårt det lokala perspektivet. Det skrevs i skenet av BB-debatten.

De tidigare socialdemokratiska landstingspolitikerna från Piteå röstade tvärs emot opinionen här, för nedläggning av BB. De blev enligt henne därefter utsatta för hatkampanj och inte tillfrågade för omval.

Talade du före valet öppet om att du inte stödde programmet?

— Jag har väl inte kritiserat enskilda detaljer, på det sättet. Kanske skulle jag ha gjort det.

För många är frågan om akutsjukhuset en viktig fråga.

— Jag tycker inte att jag har några problem när jag idag är ute och diskuterar. Det finns en stor medvetenhet om behovet av att spara så att de svårast sjuka får vården de behöver.

Varför lovade politiker landet runt satsningar på vården för att ett år senare skära ner?

— Det mest närliggande skälet är naturligtvis att man ville ha väljare. Men det kan också vara så att de som vi hade för dåliga kunskaper.

Då gavs en ljus bild av landstingets ekonomi, nu mörk. Varför?

— Det tog mig nio månader innan jag kom fram till en förklaring, säger hon. Så här är hennes bild:

För att få pengar från statens Kommunakut ”doldes” med budgettekniska finesser ett underskott. Först nu tas fullt ut hänsyn till att befolkningen minskar. Dessutom är Norrbotten en förlorare i förslaget till ny skatteutjämning.

Varför blir det inget landstingsuppror där ni kräver att regeringen ställer upp med mer pengar?

— Som socialdemokrat kan jag känna att det är en väldigt svår balansgång. Att liksom föra ett krig mot statsmakten, som är våra egna, och samtidigt på hemmaplan bevaka våra positioner mot andra partier.

Fackordföranden:

”Politiker i hela landet borde skämmas”

— Vi pratar inte verksamhet längre — bara ekonomi, säger Marianne Lindberg, Kommunals ordförande i Piteå.

När sjukhuset skulle utreda konsekvenserna av besparingskraven ville medlemmarna inte vara med.

— Inte en arbetsgrupp till där vi ska sitta och plocka bort varandra, sa de. Det är förståeligt. Vi sa: Vill inte ni, så måste sektionsledningen ta det.

Så nu är facket med och kompromissar så att det blir 30-50 färre jobb.

— Det är bättre att man är med och påverkar än att inte göra någonting alls. Men vi protesterar tills att beslutet har tagits.

Listan över all sjukvård som Östergötlands landsting tänker låta medborgarna bekosta själva har just publicerats. Hon kopplar ihop det med nedskärningarna här:

— Politiker avrustar välfärden i hela Sverige, de borde skämmas. Ibland undrar jag om de någonsin brukat sjukvård.

Vad gör Kommunal då?

— Här i Piteå är vi väldigt aktiva och vi har engagerat fler som stöttar oss. Men från central nivå i Kommunal hörs ingenting om nedskärningarna.

Facket kan om man engagerar medlemmarna få in medlemmar i politiska styrelser och nämnder.

— Men tyvärr glömmer många av våra politiker att man varit kommunalare, eller till och med är kommunalare! Och så viner partipiskan: Gör du inte så här kan vi inte räkna med dig nästa gång det blir val.

Men trots allt finns inget annat parti än socialdemokraterna för henne. På väggen bakom Marianne Lindbergs skrivbord sitter Tage Erlander och Olof Palme i varsin ram och blickar ner över henne. Göran Perssons porträtt finns inte där.

Om socialdemokraterna alltid ändå kan räkna med ert stöd när det blir val, då behöver de inte lyssna?

— Jag tror inte att man får stöd en gång till. Jag tänker inte en gång till gå runt med någon politiker på arbetsplatsbesök. Om vården fick mer pengar och bemanning skulle vi slippa höga kostnader för sjukskrivningar. Men politikerna lyssnar inte till det vi säger! säger Marianne Lindberg.

— Allt tal om pengar till sjukvården — är det bara tomma ord för att tysta massan? Jag vet inte. Men det är saker som vi diskuterar på jobbet och privat. Varför får vi löften som bara är fagra ord? 

Artikeln har skrivits av: Bengt Bergsmark, Mats Gustafsson och Devrim Mavi