Sten-Ingvar är ordförande i trafiksektionen i Jönköping. Per är ordförande i sektionen för länets anställda kommunalare i församlingarna. De två sektionerna delar lokal hos Swebus i Jönköping.

När jag besöker dem är Sten-Ingvar klädd i Swebus-uniform trots att han inte ska köra mer i dag. Efter ett tidigt morgonpass bakom ratten börjar hans fackliga halvdag.

— Kommer jag civilklädd till depån tror alla här att jag har hur mycket tid som helst att diskutera deras körtider, tjänstgöringslistor och semestrar, säger han.

Per, som arbetar som kyrkvaktmästare, kan oftast själv avgöra hur mycket tid han ska ägna åt att tala med enskilda medlemmar. Dessa är ju också mer utspridda på flera olika arbetsplatser.

— Jag har svårt att hinna med det fackliga när vi har hektiskt på arbetet med många begravningar. Ofta känner jag den avlidne och dennes anhöriga, och de ser gärna att jag gör praktiska arrangemang enligt deras önskemål, säger han.

Per tycker att det i ett sådant läge är svårt att säga nej, att han skulle behöva tiden till fackliga uppgifter. Det blir hellre att han avstår från att delta i kurser, möten och konferenser. Förhandlingar och MBL-information försöker han så långt det går att sköta per telefon när arbetet så medger.

— Men när det är löneförhandlingar måste jag vara borta mycket. Det får planeras in när vi har mindre att göra.

Sten-Ingvars och Pers sektioner har medlemmar hos flera olika arbetsgivare. För Per är det inget problem, församlingarna konkurrerar inte.

Sten-Ingvars sektion har medlemmar i cirka tio bussföretag som är arga konkurrenter. Sektionens styrelse består av företrädare för klubbarna vid de större företagen. Det är inte alltid som deras arbetsgivare uppskattar att styrelseledamöterna diskuterar interna problem och förhållanden i företagen.

— Vi skulle behöva ett regionalt skyddsombud för att slippa mycket av detta, säger Sten-Ingvar.

Hans sektion har facklig tid på betald arbetstid motsvarande en timme per medlem och år. Sedan är det förtroendemannalagen som gäller. Det betyder oftast rätt till facklig tid när så behövs, men med löneavdrag som ersätts av facket.

— Avdelningen har krävt att sektionen ska hålla expeditionen öppen två dagar i veckan, men det har vi inte resurser till, säger han.

Sektionen ersätter Sten-Ingvar för två timmar fackligt arbete i veckan. Utöver det får han sköta fackligt arbete via telefon och på raster eller annan ledig tid. För detta får Sten-Ingvar ett arvode från sektionen på 2 500 kronor per år.

Det är svårt att undvika att fritid går åt till fackligt arbete. Sten-Ingvar och Per tar även av sina semesterdagar för att lösa andras problem med löner, arbetstider och anställningsvillkor.

— Men det är fel att säga att jag förlorar på detta i pengar eller tid. Jag kan lika gärna se det som att jag har en rik och intressant fritid, förklarar Sten-Ingvar.

Cirka hälften av bussföretagen som har medlemmar i hans sektion är så små att där inte finns underlag för klubbar och egen facklig verksamhet. Det fackliga får skötas av sektionen.

Arbetsgivarna betalar inte en krona för det arbete som Sten-Ingvar och de andra i styrelsen lägger ned på att bevaka och förhandla om löner och anställningsvillkor vid dessa företag.

Sten-Ingvar skulle vilja ha samma modell för fackligt arbete som gäller i församlingarna i länet. Arbetsgivarna betalar där för det fackliga arbetet i sektionen som rör företaget.

— Det är en genial modell. Små arbetsgivare med få medlemmar slipper inte undan, säger han.

Per får inget arvode från sin sektion. Han får endast ersättning för de löneavdrag som arbetsgivaren gör. Det stör honom inte att han ägnar sig åt fackligt arbete ideellt på fritiden.

Mellan fem och tio semesterdagar per år tar Per ut för att ägna sig åt arbetskamraternas villkor. Det är inget han har fått något tack för.

— Det har jag inte förväntat mig heller. Ingen mer än arbetsgivaren har vetat att jag tar ut semester för att sköta det fackliga. Jag klagar inte. Än så länge tycker jag att det fackliga är så roligt att det inte är något offer som jag gör.

Pers sektion har cirka 300 medlemmar.
— Men det är svårt att få dem att ta fackliga uppdrag som exempelvis arbetsplatsombud. Där det saknas ombud måste sektionen sköta alla fackliga frågor. Utan våra regionala skyddsombud hade det varit tungt, säger han.

Sten-Ingvar håller med om att det är svårt att få medlemmarna att engagera sig fackligt.
— Många har attityden ”jag betalar fackavgift, det ska ni fixa”, säger Sten-Ingvar.

Om Sten-Ingvar fick ändra på något i sitt fackliga arbete skulle det vara att slippa en del av ansvaret.
— Jag känner mig som en socialarbetare, jag räcker inte till för att klara alla frågor.