Vårdboendet Mina jobbar på ligger i Malmö. Ett fyrvåningshus vid en trafikerad vägkorsning. Hon berättar att hon trivs bra med sitt jobb, att vårda de gamla.

— Man får tillbaka så mycket. Det betyder mycket när den man vårdar tittar dig i ögonen och tackar. Det har jag upplevt en massa gånger, berättar hon.

Men sedan maj i år har det inte känts riktigt bra på jobbet för Minas del. Det hände på lunchrasten. Vid ett stort bord som i princip täcker hela personalrummet satt ett gäng och pratade med varandra när Mina kom in. Hon såg att en av arbetskamraterna satt för sig själv och verkade vara påtagligt ledsen. Mina satte sig vid bordet och frågade: ”varför är du ledsen?”. På persiska. Innan den tillfrågade hann svara kom reaktionen. ”Vi bor i Sverige och pratar svenska. Vill ni vara snälla och gå ut och prata ert språk eller åk tillbaka till ert land!”, skrek en arbetskamrat.

Ett högljutt gräl uppstod. Enhetschefen som var närvarande talade om att man fick prata på vilket språk man ville på sin lunchrast och sammankallade personalen till ett möte samma dag. Mina ringde till sin sektion och därifrån kom två fackliga representanter med en gång. Men för Mina känns inget av det tillräckligt.

— Jag känner mig fortfarande kränkt och utpekad. Numera är jag orolig varje gång jag ska prata persiska.

Mina har jobbat inom äldreomsorgen sedan 14 år tillbaka och sett att arbetsplatserna har blivit allt mer flerspråkiga.

— Man säger att invandrare ska finnas på arbetsplatserna. Då måste man också motarbeta de problem som uppstår som handlar om bemötande och attityd. Flerspråkighet borde vara en tillgång inom vården och inte en belastning.

Att uttrycka sig på svenska är inga problem för Mina. Orden är väl valda och det hörs på betoningen att hon har bott i Skåne i många år. Men språk är mer än att kunna tala flytande.

— Mitt språk är min identitet. Jag kommer aldrig ifrån det även om jag lär mig andra språk. Det känns så skönt att kunna uttrycka och beskriva mina känslor. Det kan jag göra bäst på persiska som jag har vuxit upp med, säger Mina med ett leende på läpparna. Svenskan har jag lärt mig i vuxen ålder.
Men varför upplevs det som så provocerande att det talas andra språk än svenska bland personalen på hennes jobb?

— Vi har inte talat öppet om det här på jobbet. Men jag kan inte säga att det enbart handlade om språkfrågan den gången. Hon hade kunnat fråga vad vi pratade om i stället för att skrika åt mig att jag skulle åka till mitt land. Då har man gått över en gräns.

Hon som kränkte arbetar inte kvar på boendet. Många av Minas arbetskamrater berättar att de inte upplever det här som ett stort problem. De säger de kan bli irriterade över att inte förstå vad som sägs. Men bara man säger till så är det okej, anser de.

— Man blir frustrerad över att inte förstå och det kommer tankar om att de pratar om mig. Att man utesluter mig. Men om jag hade bott i ett annat land hade jag väl pratat svenska om jag hade svenska arbetskamrater, säger vårdbiträdet Paulin Lantz.

Det är också svårt att ta ställning när arbetskamrater bråkar, tycker Linda Hortlund, vårdbiträde.
— Säger man till den ena så blir man ovän med den andra. Det blev högljutt så man ville inte lägga sig i.

Undersköterskan Anna-Lena Appelgren tror att det framförallt handlar om dålig arbetsmiljö. Det har inte gjorts några försök från arbetsledningen för att lösa konflikter. Det kan ha handlat om värderingar den gången men problemet slutar inte där, menar hon.

— Vi ska kunna komma överens men vår arbetsmiljö är helt kass. Jag kan tycka att det finns enkla lösningar på det här.

Mötet arbetsledningen lovade om händelsen har inte blivit av än, säger personalen. Vårdbiträdet Mahravash Karimi berättar att hon brukar förklara att hon ska säga något på persiska och ursäktar sig så att arbetskamraterna inte ska ta illa vid sig. Det brukar underlätta.

För Mina handlar rätten till språk om rättvisa och jämlikhet. Att kunna tala fritt. Om förutsättningen för det är att tala det språk hon behärskar bäst på sina raster ska hon kunna göra det. Utan att be om ursäkt eller råka ut för trakasserier, menar hon.

— Vi bor här, arbetar och betalar skatt. Lägger ner hela vår själ i vårt arbete och följer med i utvecklingen. Sedan ska man inte få ha sina rättigheter. Det går inte ihop med jämlikhet som man pratar så mycket om i samhället.

Mina önskar riktlinjer kring språk från centralt håll i stället för så som det är idag då arbetsgivaren godtyckligt kan bestämma vad som ska gälla. Det är fackets och politikernas ansvar att arbeta fram det, menar Mina som själv är arbetsplatsombud.

— Jag sänder frågan till Ylva Thörn. Det hjälper inte med svar som ”sånt ska inte hända”. Jag vill veta vad man tänker göra något åt det konkret. Det som har hänt är inte rätt. Jag vill ha förändring. Inte tröst.