Att få vakna en morgon, utan stress, är på något man i livet, aldrig blir less.

Synd, att klaga, på en sådan dag, då vore det bestämt inte jag.

Än har fågelsången inte hunnit vakna, det är något jag ännu inte heller saknat.

Vid mitt lilla skogstorp, jag myser, och har glömt hur det känns, när man fryser.

Termometern står på dryg 25. Och till stan, ingen människa längtar hem.

Semesterdagar får bli min dikt, och i denna värme, får ingen gikt.

Det är bara att helhjärtat vila och njuta, och alla små problem, framför sig skjuta.

Det löser sig säkert till slut ändå, om bara lite extra tid dom kan få.

Lite arbete det kräver, att inte fantasin man kväver.

Lyssna och se på vår vackra natur, alltid står det något nytt på lur.

Att se något vackrare, än fjärilens vingar, skulle då vara en svala som i luften svingar.

Var helst du tar med foten ett kliv, ser du, eller hör du, naturens liv.

Från hammok soffans gungande, hör jag alla skogens fåglar sjungande.

Sin ljuvligt återkommande kvällskonsert, och lycklig jag är, att få vara just här!

Lugn och stilla sommarkvällen är, och himlen sig sakta i rosa färger klär.

Solen försvinner vid trädens topp, det ska dröja länge innan den åter går opp.

Mellan stora och små mossiga stenar, och buskars spretiga grenar.

Sticker en skogsmus upp sin nos, för att sen snabbt försvinna sin kos.

En liten ödlas snabba kropp, från en gammal plankhög tittar opp.

Du fladdermus som snabbt dig svingar, på dina simhudsklädda vingar.

Mig skrämmer du litet, vill jag lova, där jag sitter i min solstol, för att sova.

Du lilla hare som hoppar omkring, stanna upp ett tag ser du då ingenting.

Du har ju mat helt nära, hos dina sommargäster kära!

Gul randig humla, så glänsande fin, du landade just, på min vackra Jasmin.

Sen surrar du glatt i all, din charm, och landar till sist, på min bara arm.

Det bränns och svider, och lite jag lider, men va då, det kunde ju varit två!

Du ståtliga huggorm, så glänsande svart, slingrar mot skogen, denna tidiga natt.

Så plötsligt det viner, i luften intill, en Ormvråk i luften, plötsligt står still. Den

Spanar mot ormen som slingrar förbi, men ack denna gång, får den hungrig förbli.

När hösten sen kommer jag tänker tillbaka, på allt som jag aldrig behövt försaka.

Jag känner mig tacksam mot livet, som så mycket mig givit.