Efter sommaren kom nedskärningarna lagom till att nya barn skulle skolas in:
— Jag ville inte att föräldern skulle se röran, så jag skickade hem henne, och jag orkade inte heller vara trevlig, minns barnskötare Anna-Lena Mrini.
— Men, vad gör man? Tio blöjbarn, två på inskolning och vi var två som jobbade, en bara på halvtid.
— En unge på armen. Jag fick byta på nästan alla när de kom in. Duka fram, Rulla ut madrasser… Måste sätta ner det nya barnet, som började skrika. Vilken trygghet för det nya barnet!
— Förr kunde vi vara fyra som hjälptes åt.
Barnskötarna är frustrerade över att inte längre räcka till.
Föreståndaren plockar ihop sina saker, hennes tjänst tar tagits bort. Förutom de två senaste åren har det varit besparingar under tjugo år, minns hon. Förut var det fyra heltidare på 12 barn — nu 2,75 på 15 småbarn.
Senaste åren fick de och skolan lite personalförstärkning. Kommundelsnämnden hoppas på att få tillbaka i form av mindre sociala problem när barnen växt upp.
— Bra personalpolitik, man lyssnade på oss, tycker barnskötarna.
Men nu när kommunen centraliserat, avskaffat kommundelsnämnden och drar ned, är det slut med det.
Mer än hälften av alla barn har invandrarbakgrund och behöver särskilt stöd.
Efter larm från skolan satsade de extra på språkutveckling. Det går inte längre.
— Det tar mycket längre tid att nå fram och göra föräldrar införstådda med hur vi arbetar, säger barnskötaren Maria Tutumlu.
Trots att hon jobbat väldigt länge blev hon av med sin tjänst men är fortfarande anställd.
Förskollärare som jobbat betydligt kortare fick behålla sina jobb. I höst vikarierar hon för en ledig förskollärare. Men vad händer sedan?
När sjukskrivna sällan ersätts kommer barnskötare som ofta är sjuka riktigt i kläm. Arbetskamrater vill av självbevarelsedrift inte ha med dem i arbetslaget.
— Ska man orka jobba flera år framåt så går det inte bara!
En barnskötare som jobbat deltid är helt sjukskriven.
— Hon kände sig illa behandlad, orkade inte med, berättar de.
