Min mormor hon var en äkta häxa

hon fick tidigt lära sin läxa

Kvast Anna man henne brukade kalla

Ofta man kunde höra henne gå och tralla

I skogen där blev hon så vis

där band hon kvastar av finaste ris

som hon i staden sedan försålde

och hon garanterade

att dom länge hållde

Hon ansågs egen och hade

en rapp liten tunga

och det var ingen som fick

hennes tro att gunga

Hon visste precis vad hon ville

men en del tyckte att hon hade dille

En sjukdom hon hade i lederna sina

Hon hade det svårt men aldrig hon grina

Ensam hon fostrade sex barn ändå

Hur det gick till kan idag ingen förstå

För finska vinterkriget tog hennes man

Änka hon blev men inte så grann

I kjolar så svarta och långa

I dom hon brukade gånga

I tjugo tunga långa år hon kämpar på

från vår till vår

Men en dag vid 68 år

hon tar sin kvast och

till andra sidan går

En säng en gungstol och ett bord

Var vad hon lämnade kvar På vår jord

Plötsligt blev huset så grått och litet

möblerna blev nötta

och allt blev slitet

Porslinet var trasigt och kantstött

Det var som om hela huset hade dött

Sen en dag det sig hände

att man hela huset upp brände

Ett rum och kök gick där upp i rök

Det var slutet

På hennes elände